cariad

Jag har tidigare skrivit om att mina möten med habiliteringen i några fall har väckt en stark rädsla hos mig, en rädsla för att någon skall ta Elisabet i från mig. "Det är klart att de inte gör", svarar mina vänner så tröstande.

Men efter gårdagens Uppdrag Granskning, som man kan läsa om här, blir jag bara ännu mer orolig. Det krävs så oerhört lite för att stjälpa en hel familj, och förstöra mina barn. Jag kan garantera att om den där bittra åklagaren med snedvriden syn på sexualitet hade varit hemma hos oss en helt vanlig dag, så hade vi åkt dit så att det visslade om det. Hon hade lätt kunnat få det till att pappa inte låser dörren till badrummet när han duschar, för att han önskar att dottern skall komma in så att han kan få sina egna sexuella behov tillfredställda. Har inget att göra med att dottern inte kan hålla sig, utan måste kissa NU när hon väl kommer på det.

Visst finns det olyckliga situationer som samhället borde ingripa i, men där väljer man ofta att blunda. Det är ju helt i sin ordning att mannen som misshandlat sin hustru inför deras barn, får vårdnaden när hustrun till slut får nog och vill skiljas. Helt korrekt att mannen som flyr i sin bil från en våldsam kvinna, själv blir fälld för att ha försökt köra över densamma. Att kvinnan erbjuder sig att mot betalning ta tillbaka sin anmälan, det är inte ett dugg misstänkt.

Jag är inte paranoid till vardags, eller bekymrar mig över sådant här varje dag, men då och då blir jag rädd.