Ängeln i stjärnan

Elisabet har fått sådana där plaststjärnor, som blir självlysande på kvällen om de laddas med dagsljus. Jag satte upp en i taket häromkvällen, tänkte att det skulle vara lite mysigt. Det tyckte inte Elisabet. Hon ville ha den i handen! Jag plockade ner den åt henne, men då blev hon ledsen för att den lyste. Det fick den inte göra!

Jag försökte övertyga henne om att det väl var mysigt att den lyste, men det köpte hon inte. Då sade jag:

-Tänk om det bor en ängel i stjärnan!

Det fångade hennes intresse och hon lugnade sig tvärt.

Men då blev lillebror ledsen.

-Det bor ingen ängel i stjärnan! grät han, varpå Elisabet också började om.

-Vi kan väl få låtsas att det bor en ängel där? tyckte jag. Elisabet blev glad, Roland grät ännu värre.

-Nej! Ingen ängel!

Elisabet tjöt igen.

Tyst, Roland! tänkte jag. Nu när jag hittat ett sätt att lugna din syster, kan du inte bara hålla truten då och köpa det här med ängeln?

Det sade jag förstås inte högt. Kvällen slutade med att Roland ville gå upp till pappa, och somnade i soffan. Elisabet lugnade sig när han väl hade gått, och vi pratade mer om ängeln som fick stjärnan att lysa.

Dagen efter, på eftermiddagen, frågade Elisabet om det bodde en ängel i stjärnan.

-Ja, det tror jag, sade jag.

Roland såg lite ängslig ut, och då slog det mig - han vet nog inte vad en ängel är! Det vet ju inte jag heller egentligen, men han kan ju få min version. Så jag förklarade för honom att änglar, de är väldigt, väldigt snälla och man kan oftast inte se dem. De finns där för att se efter oss lite extra. En särskild ängel ser efter just honom.

Då kom saken i en helt annan dager.

-Jag är inte rädd för änglar, sade han bestämt.

-Bra, svarade jag. För änglar är ju snälla.

-Ja. Änglar är snälla!

Efter det är båda överens om att det bor änglar i de självlysande stjärnorna.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0