cariad

Igår hade jag besök av min väninna Jonna som är så kallat annorlunda. Hon har aldrig träffat min familj eller varit hemma hos mig förut. När jag skulle diska, ville Roland absolut "sitta mamma". Då frågade jag Jonna om hon ville rita lite för barnen, så att jag kunde komma loss.
Det ville hon gärna, hon tycker om att rita och framför allt djur.

Elisabet blev fascinerad! Kröp intill Jonna, lade huvudet mot henne, kröp nästan upp i knät! Frågade gång på gång:
-Vad skall du rita nu?

Jag spädde nästan på diskvattnet med tårar av rörelse. Det var så fint! Min dotter, som kröp så tätt intill den här främlingen. Och Jonna, som fick bli beundrad, fick känna sig duktig och viktig. Två individer som betraktas som udda i vårt samhälle, två själar i en stunds samklang.

-Den här dagen glömmer jag aldrig, sade Jonna när jag hade följt henne till hotellet där hennes mamma väntade.

Inte jag heller, Jonna. Inte jag heller.