Normalt?
Hittade just en mycket välskriven blogg, autistmammans blogg. Återigen tänker jag: Vad vet jag egentligen om att ha ett autistiskt barn? Ingenting, känns det som. Är det någon mirakulös kombination av Elisabets typ av autism och vårt sätt att hantera den som gör att vi har det så bra? Vårt liv är så lätt att jag nästan skäms när jag läser böcker, bloggar och autismforum.
Ännu större anledning att fortsätta skriva. Experterna har nu givit vårt barn den här diagnosen, och ni som läser har förstått att livet med en femårig Elisabet ser lite annorlunda ut än med "normala" barn. För oss är det ändå ett bra liv. Mitt normaltillstånd sedan hon föddes är att vara lycklig.
Autistmamman skrev häromdagen om det här med normalt, angående förhärligandet av ett annorlunda tillstånd. Att det liksom skulle vara lite mysigt med autism, lite hippt med ADHD. Och kommenater som "Vad är normalt egentligen" och "Jag har nog också en släng av autism". Själv har jag inte mött det här, jag har mest råkat ut för att folk ser deltagande eller besvärade ut och säger att "vad tråkigt". Eller, innan vi fick diagnosen, "hon är nog bara lite blyg" eller "hon är nog bara lite efter i utvecklingen".
Vi som inte är socialt funktionshindrade, vi vet - eller lär oss mycket snabbt - vad som är normalt i ett visst sammanhang och i vår egen sfär. För mig är det som sagt numera normalt att vara lycklig. I vårt hem är det normalt att inte få ett svar av femåringen, men normalt att kunna föra en normal dialog med treåringen.
Vi vet detta. Men - vad ligger det för värde i det normala?
Elisabets bristande (men tilltagande!) kommunikationsförmåga ser jag inget större värde i. Livet blev lättare för både henne och oss när hon lärde sig att uttrycka vad hon ville och kände. De stunder då hon ligger på sängen med benen rakt upp i vädret och bara skrattar, de är värdefulla för både henne och oss, eftersom det tyder på att hon har kvar en frivillig fot i en annorlunda värld som verkar vara väldigt rolig.
För fyrtio år sedan var det normalt att mammorna tog hand om hem och familj. Inte många i min ålder gick på dagis. Men när vi valde att låta Elisabet vara hemma tills hon var tre och ett halvt, då var vi onormala och fick skäll.
Det är inte normalt att alltid vara så lycklig och må så bra som jag gör. Det är normalt att köpa ett hem för flera miljoner kronor och kliva in i ett ekonomiskt ekorrhjul som snurrar alldeles för fort.
Att lära våra barn hur de skall bete sig handlar om våra värderingar.
Ännu större anledning att fortsätta skriva. Experterna har nu givit vårt barn den här diagnosen, och ni som läser har förstått att livet med en femårig Elisabet ser lite annorlunda ut än med "normala" barn. För oss är det ändå ett bra liv. Mitt normaltillstånd sedan hon föddes är att vara lycklig.
Autistmamman skrev häromdagen om det här med normalt, angående förhärligandet av ett annorlunda tillstånd. Att det liksom skulle vara lite mysigt med autism, lite hippt med ADHD. Och kommenater som "Vad är normalt egentligen" och "Jag har nog också en släng av autism". Själv har jag inte mött det här, jag har mest råkat ut för att folk ser deltagande eller besvärade ut och säger att "vad tråkigt". Eller, innan vi fick diagnosen, "hon är nog bara lite blyg" eller "hon är nog bara lite efter i utvecklingen".
Vi som inte är socialt funktionshindrade, vi vet - eller lär oss mycket snabbt - vad som är normalt i ett visst sammanhang och i vår egen sfär. För mig är det som sagt numera normalt att vara lycklig. I vårt hem är det normalt att inte få ett svar av femåringen, men normalt att kunna föra en normal dialog med treåringen.
Vi vet detta. Men - vad ligger det för värde i det normala?
Elisabets bristande (men tilltagande!) kommunikationsförmåga ser jag inget större värde i. Livet blev lättare för både henne och oss när hon lärde sig att uttrycka vad hon ville och kände. De stunder då hon ligger på sängen med benen rakt upp i vädret och bara skrattar, de är värdefulla för både henne och oss, eftersom det tyder på att hon har kvar en frivillig fot i en annorlunda värld som verkar vara väldigt rolig.
För fyrtio år sedan var det normalt att mammorna tog hand om hem och familj. Inte många i min ålder gick på dagis. Men när vi valde att låta Elisabet vara hemma tills hon var tre och ett halvt, då var vi onormala och fick skäll.
Det är inte normalt att alltid vara så lycklig och må så bra som jag gör. Det är normalt att köpa ett hem för flera miljoner kronor och kliva in i ett ekonomiskt ekorrhjul som snurrar alldeles för fort.
Att lära våra barn hur de skall bete sig handlar om våra värderingar.
Kommentarer
Trackback
