cariad

Idag monterade maken en barnsits på tandemcykelns pakethållare, och jag trampade iväg med båda barnen för att besöka några vänner. Lite halt, vi ramlade nästan några gånger, men annars gick det väldigt bra! Jag borde emellertid ha tagit med en torr tröja, för jag var alldeles genomblöt när jag kom fram. Bra motion det här.

Pojken i familjen är knappa två månader yngre än Elisabet, och flickan är ett år yngre än Roland. Vi träffades via en föräldragrupp när de äldsta barnen var bebisar. Att se dem sitta bredvid varandra och leka med lego är så fint!

När vi kom hem efter en rolig dag var jag väldigt hungrig. För att ens kunna tänka på att fixa middag, behövde jag stoppa i mig en minipizza. Medan jag var upptagen med att värma den, kom Elisabet in i köket.

-Jag är hungrig, sade hon.
-Vill du ha köttbullar? frågade jag, för det fanns kvar efter lunchen och skulle kunna vara klart på en minut.
-Ja.
-Varma eller kalla?
-Varma.

Först då slog det mig:

Hon kom och sade att hon var hungrig.

Det har hon aldrig gjort förut. Det har varit de här halva meningarna som "du kan få..." eller "vad vill du ha?". Nu fick jag en fullständig mening om hur hon kände sig. Vi förde en dialog om vad hon ville ha och hur.

Visst är det ett framsteg, att dessa små mirakler börjar bli så vanliga att jag först inte reagerar?