Gojibärspelet
I förrgår hade vi alltså stormöte på förskolan. Förskolechefen, specialpedagogen som är kopplad till förskolan, specialpedagogen och psykologen från habiliteringen, Elisabets resurs och så jag. Vi konstaterade allihop att Elisabet har gjort stora framsteg på alla plan. Vi var också överens om att hon skall börja på storbarnsavdelningen tillsammans med sina jämnåriga i höst, för att få ett års mellantempo innan det är dags att börja sexårsverksamheten.
Efter det stora mötet satt jag kvar med kvinnorna från habiliteringen en stund, tillsammans med maken som dök upp efter ett seminarium. Vi pratade om hur vi skall locka fram längre meningar ur Elisabet, hur vi skall plocka fram hennes kunskap om hur man sätter ihop orden. Hon kunde det ju när hon var liten. "Det är mamma som ligger där på soffan" var en typisk mening för henne runt två år. Nu uttrycker hon sig helst så avskalat som möjligt. Så här låter det:
Elisabet: -Hjälpa!
Mamma: -Vad säger man då?
E: (rabblar som en läxa) -Kan du hjälpa mig.
Vi fick en enkel spelplan av specialpedagogen, med start, mål och tjugo steg. Hon tipsade oss om att lägga ut någon belöning med jämna mellanrum, ha en kortlek med bilder och uppmana henne att säga något om bilden. Ju längre mening, ju fler steg, ju tätare belöningar. Det lät kul, så när barnen efter middagen satt på köksbordet och lekte så plockade jag fram spelplanen. Jag lade ut tre stycken gojibär på var femte ring, och tog ett Memory-spel med fotobilder.
-Kan du berätta något om den här bilden? frågade jag.
-En blomma! utbrast Roland.
-Ja, det är en blomma. Kan du säga något mer?
-Blomman växer i gräset.
-Bra! Titta, nu får du gå så här: Blomman-växer-i-gräset. Oj så många steg! Nu är det mammas tur. En älg! Då säger jag: Älgens horn har många taggar. Titta, fem steg, då får jag äta upp ett gojibär! Mmmm! Elisabet, vad är det på din bild?
-En räv!
-Ja, en räv! Vad gör räven?
-Går i snön.
-Vad kan du säga då?
-Räven går i snön!
-Bra! Då får du gå fyra steg, Räven-går-i-snön!
Och så vidare. Barnen tyckte att det var jättekul, och gojibär är ju nyttigt. Vi spelade det fyra gånger på raken innan de tappade koncentrationen. Eftersom det var memory så dök bilderna upp två gånger, och då kopierade barnen gärna en mening som redan sagts, men det tyckte jag inte gjorde något. Huvudsaken är att Elisabet får tillbaka känslan för att bilda meningar. Det är också ett trevligt sätt att umgås och träna turtagning. Tack, specialpedagogen!
Efter det stora mötet satt jag kvar med kvinnorna från habiliteringen en stund, tillsammans med maken som dök upp efter ett seminarium. Vi pratade om hur vi skall locka fram längre meningar ur Elisabet, hur vi skall plocka fram hennes kunskap om hur man sätter ihop orden. Hon kunde det ju när hon var liten. "Det är mamma som ligger där på soffan" var en typisk mening för henne runt två år. Nu uttrycker hon sig helst så avskalat som möjligt. Så här låter det:
Elisabet: -Hjälpa!
Mamma: -Vad säger man då?
E: (rabblar som en läxa) -Kan du hjälpa mig.
Vi fick en enkel spelplan av specialpedagogen, med start, mål och tjugo steg. Hon tipsade oss om att lägga ut någon belöning med jämna mellanrum, ha en kortlek med bilder och uppmana henne att säga något om bilden. Ju längre mening, ju fler steg, ju tätare belöningar. Det lät kul, så när barnen efter middagen satt på köksbordet och lekte så plockade jag fram spelplanen. Jag lade ut tre stycken gojibär på var femte ring, och tog ett Memory-spel med fotobilder.
-Kan du berätta något om den här bilden? frågade jag.
-En blomma! utbrast Roland.
-Ja, det är en blomma. Kan du säga något mer?
-Blomman växer i gräset.
-Bra! Titta, nu får du gå så här: Blomman-växer-i-gräset. Oj så många steg! Nu är det mammas tur. En älg! Då säger jag: Älgens horn har många taggar. Titta, fem steg, då får jag äta upp ett gojibär! Mmmm! Elisabet, vad är det på din bild?
-En räv!
-Ja, en räv! Vad gör räven?
-Går i snön.
-Vad kan du säga då?
-Räven går i snön!
-Bra! Då får du gå fyra steg, Räven-går-i-snön!
Och så vidare. Barnen tyckte att det var jättekul, och gojibär är ju nyttigt. Vi spelade det fyra gånger på raken innan de tappade koncentrationen. Eftersom det var memory så dök bilderna upp två gånger, och då kopierade barnen gärna en mening som redan sagts, men det tyckte jag inte gjorde något. Huvudsaken är att Elisabet får tillbaka känslan för att bilda meningar. Det är också ett trevligt sätt att umgås och träna turtagning. Tack, specialpedagogen!
Kommentarer
Postat av: Gealach
Har de någon förklaring till att hon uttrycker sig med kortare meningar nu än när hon var mindre?
Postat av: Elisabets mamma
Det är väldigt ofta en del av diagnosen, att språket försvinner. Vissa tappar det helt. Elisabet har ett rikt och korrekt språk när hon pratar för sig själv och kommenterar omgivningen, men ett korthugget i kommunikation. Så har det alltid varit, tror jag. Märkligt.
Postat av: Christina
Jag tycker också att hon har gjort stora framsteg på det senaste året eller så -- bara det att hon pratar med mig gör mig oerhört glad, även om det är fåordigt! Men det är jätteroligt att prata med henne för det känns också som att hon lyssnar på ett annat sätt än andra barn. Ibland mer, ibland mindre, men oftast annorlunda, som om hon begrundar det hon hör mycket noggrannare.
Trackback
