cariad

I höstas fick inte alla 06-or plats i storbarnsavdelningen på förskolan, tio fick bli kvar i de två småbarnsavdelningarna. Fem i varje. Dessa tio har fått bilda en egen liten grupp, som gör utflykter flera gånger i veckan. Gemensamt beslutade de sig för att heta Varggruppen. I höst kommer alla att flytta upp, det känns bra att det blir ett helt sammansvetsat gäng som tar steget tillsammans!

I lördags var hela Varggruppen bjudna på femårskalas hos en av pojkarna. Elisabet också givetvis, hon är ju en självklar del av gruppen! Vi känner inte den här pojken eller hans föräldrar alls, så för säkerhets skull ringde jag och frågade om de kände till att Elisabet är lite speciell, och om det gick bra att hennes pappa följde med. Jodå, de visste att hon är autistisk, och både jag och min man var så välkomna!

Jag blir så glad och varm inombords. Min unge är fullt ut accepterad för den hon är. Hon är välkommen på sina villkor. Roland hade förmodligen också fått komma om vi hade haft barnvaktsproblem, men nu fick han leka hemma hos andra kompisar medan pappa var med storasyster och mamma på bröllop. Han var helt på det klara med att han inte skulle på kalaset, utan vara ensam hos kompisarna.

Allt gick bra. Roland hade tittat länge efter pappa, men utan att vara ledsen. Elisabet körde sin vanliga strategi, att känna in den nya situationen för sig själv innan hon lekte tillsammans med de andra. Nu har hon ett ännu starkare band till det här gänget, inför hösten. Att träffa barnen utanför dagis ger ju ännu en dimension.

Själv hade jag en härlig helg, full av musik och glädje! Batterierna laddade!