Hål i huvudet...
Elisabet:-Vem är jag?`
Mamma:-Vem är du?
E -Vem är jag?
M -Ja, vem är du?
E - Vem är jag?
M (försöker lista ut vad som är rätt svar just nu)-Är du Fiona (prinsessan från Shrek)?
E -Är jag det?
M -Är du det?
E -Är jag det?
M -Ja, är du det?
E -Är jag det?
M -Ja, du är det.
E (svarar antingen)-Neeeeeeeeeeeeeeeeeeeej! Jag är en flicka!!!!!!!!!!!!!!1
(eller) -Vem är du?
M (funderar igen febrilt på vad som kan vara rätt svar) -Är jag Shrek?
E -Är du det?
M -Är jag det?
E -Är du det?
M -Ja, jag är Shrek.
E (antingen nöjer hon sig, eller svarar)-Neeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej! Du är mamma! Du heter inte Shrek!
E -Är jag den ena?
M (försöker förstå) -Den ena vaddå?
E -Är jag den ena eller andra?
M -Den ena eller andra vadå, Elisabet? Vad?
E -Är jag den med röda bokstäver?
M (letar i minnet efter vad som kan tänkas ha röda bokstäver, kommer på att vi är på väg för att handla, och chansar) -Hemköp?
E -Är jag det?`
M -Är du det?
E -Är jag det?
M -Är du Hemköp?
E -Är jag det?
M -Du är Hemköp.
E -Vem är du?
M -Då är väl jag Konsum då.
E -Är du det?
M -Ja, jag är Konsum.
Jag har förstått att "normala" femåringar också kan vara tjatiga. Och visst ser det harmlöst ut. Men ta en trött mamma som kommer direkt ifrån ett jobbpass på ett drygt dygn och ovanstående dialoger gånger hundra med några variationer, och lägg till orosmomentet att ungen börjar tjuta om du svarar fel. Och att hon börjar tjuta om du föreslår att vi kanske kan leka en annan lek en stund. Jag menar tjuta, inte gråta. Då vill jag som Kalle Anka på julafton brista ut i ett
alapappapappapappapadia!
Ha ha, tålamod är en dygd, men till slut tar det slut ;)
Lider med dig och hoppas du blir rikligt belönad för din tålamodsövning i långa loppet. :)
Med tanke på att det här, och toalettbesvären, är det enda jag har att klaga på så är det nästan oförskämt lindrigt. Och en dag då jag är utvilad så kan jag ta de här dialogerna mer med en klackspark. Men vissa dagar stålsätter jag mig när hon sätter igång!
Jag fick en fråga om varför jag ger olika förslag och inte bara säger "Du är Elisabet", och varför jag fortsätter fråga "Är du det?" när vi har konstaterat vem hon är.
Det framgick kanske inte riktigt av texten, men hela "Vem är jag"-svängen handlar om rollekar. Jag är jätteglad att hon vill leka och låtsas vara någon annan (även om jag inte riktigt förstår vad som är roligt med att vara Hemköp...), och jag försöker uppmuntra henne att själv tala om vem hon är. Och att inte svara mig med en fråga, utan med ett "Ja, det är jag". Nej går ju bra att svara om hon just precis då inte ville vara någon annan än sig själv, annars svarar hon alltid med "Är jag det?"
