Det finns hopp!

Elisabet låg och myste i min säng nu på kvällskvisten. Jag tittade till henne, och då for hon upp och sprang in på toaletten.
-Vill du kissa? frågade jag.
-Vill jag det? svarade hon och drog ner byxorna. Skulle precis sätta sig, då hon tappade sin lilla plyschkatt i toaletten. Gråt och elände! Men även under det missödet höll hon koncentrationen, satte sig och kissade så att det skvalade.
Hon gick alltså in på toaletten själv när hon var kissnödig! Kanske kom hon på det först när hon såg mig, men jag sade ingenting för att få henne på de tankarna. Jubel och fröjd!

Ett annat litet under hände igår, när vi träffade en liten grannpojke.
-Vad heter han? frågade Elisabet.
-Du får fråga honom, svarade jag.
Hon sökte då ögonkontakt och frågade:
-Vad heter du?
-Oliver, svarade pojken.
Då såg hon så glad ut! Det gick upp som ett ljus i ögonen på henne. Som att hon nu riktigt kopplade att man kan få ett direkt svar på en direkt fråga från någon man inte alls känner.
Det var ljuvligt att se!

Kommentarer
Postat av: Josefine

För en gångs skull lärde jag mig något genom att läsa en blogg. Det är inte alltid man gör det direkt, tack för att du lägger ner din tid på att blogga :D.

2011-07-11 @ 06:46:30
URL: http://gravidforsakring.net
Postat av: Elisabets mamma

Tack för att du kommenterar! Det är positiv feedback som gör att jag motiveras att berätta.

2011-07-11 @ 19:43:33

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0