cariad

Oftast tycker jag att jag är en mycket bra mamma. Tillochmed när jag steker färdigköttbullar och serverar barnen framför TV:n i soffan, även om jag när en fåfäng dröm om ordentligt lagade familjemiddagar vid köksbordet. Jag tappar ytterst sällan humöret, och gör jag det är jag bra på att bita ihop så att det inte går ut över barnen.

 Men igår brast det.

 Egentligen borde jag ha varit utvilad, jag hade varit ledig i flera dagar, sovit bra och inte haft något stressande som måste göras. Ändå var jag trött. Barnen gick på dagis som vanligt, och jag hämtade dem vid tre tillsammans med maken. Jag tog genast Elisabet till toaletten, där hon uträttade både det ena och det andra! Jag blev så glad att jag dansade en liten runda i kapprummet när hon sprungit ut på gården. Äntligen äntligen äntligen, efter att ha tagit hand om bajsiga underbyxor nästan varenda dag under ganska lång tid, så kom det på rätt ställe! Vi lekte en stund ute tillsammans alla fyra, innan maken skulle åka ner på stan. Jag fixade middag, Elisabet bajsade igen på toaletten till min stora glädje, och båda ungarna tog ett bad medan jag stökade undan. Framåt halv åtta-tiden hamnade vi på stora sängen, där jag satt och sjöng för dem ur den silvriga barnkammarboken. Det var så mysigt!

 Klockan åtta tänkte jag tanken att jag faktiskt skulle kunna börja natta barnen och mig själv nu. Jag skulle upp klockan fem dagen efter, och hade bestämt mig för att ligga i sängen senast nio. Mina barn är nattugglor och före nio-halv tio är det ingen idé att ens börja tänka på nattning, men jag tänkte att det kanske skulle vara mysigt att ligga i sängen och sjunga en stund till innan vi somnar. Roland tänkte emellertid annorlunda, och gick iväg för att leka. Okej, tänkte jag. Då passar jag på att renskriva förskolans anteckningar från toaregistreringen som jag lovat skicka iväg till habiliteringen innan jag åker iväg till jobbet på onsdagen. Jag trodde också att maken skulle komma hem vilken minut som helst, att stället han var på stängde sju.

 Lagom jag slagit på datorn ville Roland se på film. Det fick han – men ingenting var bra. Först skulle hönorna prata engelska, sedan blev han väldigt upprörd när de inte pratade svenska, men när jag bytte språk ylade han ännu värre och menade att råttorna inte skulle prata så!!! När han är på det humöret så är han helt hopplös, min lilla pojk. Ingenting duger. Klockan var över halv nio, och jag började få en otäck känsla av att det var just på tisdagar som affären där maken spelade figurspel stängde sent, och att han inte hade en aning om att jag hade räknat med att han skulle komma hem tidigare. Jag gav upp försöket med renskrivningen, kände en lätt panik vid tanken på att behöva stiga upp ännu tidigare morgonen därpå för att göra klart det, då jag mindes det jag och maken pratade om sist jag höll på att köra huvudet i väggen. Jag är faktiskt inte den som ensam skall ta hand om allt pappersarbete kring Elisabet. Hon har två föräldrar. Jag måste släppa in min man mer. Så jag ringde honom, som mycket riktigt satt kvar i affären. Bad honom fixa renskrivningen när han kom hem, med Roland gapandes i bakgrunden.

 När jag lagt på luren försökte jag samla mig för att försöka ta reda på vad Roland tyckte var så fel. ”De ska skrika!” grät han. ”De ska skrika!” Jag chansade på att han ville höra när mr Tweedy ryter: ”No chicken escapes from Tweedys farm!”, som jag lärt honom säga, och försökte febrilt snabbspola med vår nya dvd-fjärrkontroll som jag inte hunnit lära mig behärska. Och i det ögonblicket kom Elisabet. ”Nej, bajs!” sade hon olyckligt. Hela underbyxan var full av en surt stinkande lös sörja. Tjugo minuter efter att hon satt på toaletten och hävdade att hon alls inte behövde bajsa.

Hon grät, Roland grät. Om tjugo minuter skulle jag behöva ligga i sängen för att få en chans till en ordentlig nattvila innan nästa långa arbetspass. Min glädje över att hon hade bajsat på toaletten två gånger den dagen gjorde att besvikelsen blev så enorm nu. Jag hade börjat känna en strimma hopp för första gången på länge, det gjorde ont att få det grusat. Det jag borde ha gjort var förstås att blunda, ta ett par djupa andetag och försöka hitta det där inre lugnet, men istället skrek jag. Inte åt något barn, bara rakt ut i två sekunder. Sedan tog jag hand om den vidriga smeten medan Roland fortsatte gråta över att filmen var fel. Jag kände mig för första gången någonsin som en riktigt usel mamma. När jag var klar med Elisabet, som var kvittrande glad så fort hon blivit ren, hade Roland nästan somnat i fåtöljen. Jag viskade till honom och bad om förlåtelse. När han somnat bar jag in honom till sängen och lade mig intill, och berättade sagan om pojken Visnu och hasselmusen Äve för Elisabet. Blundade och tänkte att jag aldrig aldrig aldrig mer skall tappa fattningen sådär.

 I den stunden höll maken på att skrämma livet ur mig när han plötsligt stod över mig och sade något. Jag hade inte hört honom komma. Han sade att jag hade låtit så stressad, att han skyndat sig hem. Älskade man!

 Det är inte ofta han är borta på kvällarna mitt i veckorna. På fredagkvällarna brukar han spela figurspel, och det är jag jätteglad över! Det är underbart att få mysa ensam med barnen en kväll i veckan. Vi brukar grädda våfflor (hemgjorda med riven potatis i), göra popcorn och leka. Men i veckorna är det en annan sak att vara ensam med dem. Antingen har jag jobbat och är trött för det, eller så skall jag upp i ottan dagen efter och känner mig lite stressad över att inte få komma i säng. Ett lyxproblem jämfört med folk jag känner som alltid är ensamma med både två och tre barn, men jag blir inte mindre trött för att deras vardag är jobbigare.

Och plötsligt började jag tänka efter – hur många kvällar sedan i höstas har jag varit iväg på egen hand utan att behöva titta på klockan? Jag kollade almanackan.

En.

En med mammagruppen, då vi var ute och åt.
Och en med mina väninnor som jag spelar tillsammans med, då vi såg på en videoupptagning av konserten från i november, men då skulle jag upp tidigt dagen efter och hade definitivt ett öga på tiden.

Det finns ett uttryck som heter att släcka sin själsliga törst. I höstas höll jag på att drunkna, det blev för mycket av det roliga, och nu under våren har jag varit så försiktig att jag håller på att torka ut istället. Jag har inte spelat musik tillsammans med någon på över sju månader! Det som är mitt främsta livselixir. Det är så lätt att glömma bort sig själv som förälder. Kanske extra lätt när man har ett barn som är annorlunda. Även om Elisabet är oerhört lätt att ha att göra med jämfört med andra, så ligger ändå mycket fokus på henne. Träning, toaregistrering, den här extra uppmärksamheten som krävs så fort vi lämnar hemmet. Efter det kommer strävan efter att Roland skall få det han behöver, så att inte han hamnar i skymundan. Parrelationen måste också vårdas för att få en bra balans i familjen.

Jag brukar se på mig själv som den vuxne i ett flygplan när man behöver syrgas. Först hjälper man sig själv, sedan kan man hjälpa någon annan. Om inte jag mår bra, så kan jag inte hålla ihop någonting alls. Nu mår jag inte dåligt, men att jag skriker inför mina barn är ett säkert tecken på att allt inte är helt perfekt heller.

Lyckligtvis är hjälpen mycket nära. På fredag skall jag åka till min hemstad för att gå på en av mina bästa vänners bröllop. Maken stannar hemma med barnen, det är för lång resa och för kort vistelse där för att ta med dem. På lördagen är själva bröllopet. Jag har komponerat en brudmarsch i bröllopspresent, som jag skall spela tillsammans med två andra gäster. Och på kvällen blir det grillfest i brudparets trädgård, med sång och musik och lättsamt umgänge. På söndag åker jag hem till familjen igen. Förhoppningsvis och troligen full av ny energi.