Lycka gånger tre!

På exkrementfronten har det fortsatt gå dåligt. Häromdagen fick jag nog, och lade ner hela min själ i att be till änglarna eller vem som helst som ville lyssna på min desperation. En lång stund låg jag med Elisabet på sängen, kramades, masserade hela kroppen men framför allt magen och tarmarna och bad innerligt om hjälp. Både för min egen del, att jag skulle få mer kraft, tålamod och vägledning, och för Elisabets del - till att börja med att hon inte skulle förknippa toalettbesöken med något negativt. Att hon skulle klara av att sitta kvar en stund.

Samma dag satt vi en lång, lång stund på toaletten. Småpratade, tittade i en katalog med Sylvain-djur. Det kom ingenting i toaletten, men hon satt gärna kvar!

Dagen efter fick jag vägledning i form av en känsla av att Elisabet måste punktmarkeras hela dagen. Det är när hon går undan som hon bajsar i byxorna. Vi vet att det oftast händer en stund efter att hon har ätit, vilket också stämmer överens med hur kroppen fungerar. Men att ha en toalett-tid går inte alls. Vi har försökt, men det blir bara tårar och förtvivlan. Hon vill inte bajsa på toaletten, punkt slut! Så vi hjälptes åt allihop, mina föräldrar, jag och maken. Följde efter henne vart hon än gick, lät henne inte vara ensam en sekund. Inget kom i byxorna den dagen - och jag hoppades innerligt att vi inte skulle driva ungen till förstoppning - men på kvällen i badkaret kunde hon inte hålla sig längre. Vi fick snabbt upp både henne och det mindre trevliga, och kände oss ändå relativt nöjda.

Igår hade vi gäster och fullt upp, och kunde inte följa upp bevakningen. Det blev en hemsk dag. 
Vi skulle ner på stan efter lunch. Skärgårdsfestival på stan, med mycket folk. Ingen ideal förutsättning för att ta hand om geggiga underbyxor. Jag försökte få Elisabet att gå på toaletten, men hon höll igen som vanligt. Jag sade till henne att om hon inte ens försökte trycka, så måste jag känna med ett finger. Det ville hon inte, men till slut blev det så. Jag hatar att göra det mot henne, hon hatar det också. Det gjorde att hon fick ur sig en del, men det kostar helt enkelt för mycket. Hon var förtvivlad efteråt, och jag lovade både mig själv och henne att jag aldrig mer skulle göra så. Det är inte värt det. När hon lugnat sig och sprang iväg, så bröt jag ihop och grät ut all min stress. Mitt älskade, älskade barn, jag vill inte att det här skall vara så jobbigt för henne! På kvällen blev det ännu ett par kladdbyxor att ta hand om, och jag visste att nu bara måste något göras. Det går inte att fortsätta så här!

En extra intensiv bön igen. Snälla, snälla, hjälp henne känna efter! Hjälp henne komma över den här spärren! Insikten kom tillbaka - vi måste hålla henne under konstant uppsikt. Fånga upp henne så fort hon visar den allra minsta tendens. Enda stunden hon var ensam idag var när resten av familjen satt vid middagsbordet. Jag tittade till henne med täta mellanrum, satte henne på toaletten utan resultat. Plötsligt, bara några sekunder efter att jag kollat henne senast, rusade jag in till henne på ren instinkt. Hon stod mot väggen med ett ängsligt ansiktsuttryck. Jag kände henne i rumpan utanpå byxorna, men inget fanns där.

-Kom så går vi på toaletten! sade jag uppmuntrande.

-Jag har redan bajsat, svarade hon olyckligt.

-Nej, det har du inte! Vi hinner!

Och vi hann! Precis i rätt sekund! Hon protesterade inte alls, utan sade nöjt när plumset kom att:

-Får jag en karamell?

-Ja, älskling! Du får en karamell. Mamma blev så glad, så glad!

Så glad att jag dansade ut i köket, ackompanjerad av mina egna, tysta segerrop.

Men undren tar inte slut här!

På kvällen gick Elisabet ut i trädgården. Jag kom någon minut senare, någon måste alltid vara ute och hålla uppsikt över henne så att hon inte vandrar bort.

-Var är du, Elisabet? ropade jag. Hon har aldrig någonsin svarat, men jag ropar ändå.

-Här! ropade hon tillbaka bakom en buske.

Hjärtat nästan stannade på mig. Hon svarade!

I skymningen ville Roland gå ut och leta mördarsniglar, så jag följde med honom medan Elisabet var inne med pappa. Roland har hökblick, ser de allra minsta små rackarna och ropar triumferande när han hittar dem. Skäller på dem. Dumma sniglar, ni får inte äta upp mormors och morfars trädgård!

När jag kom in berättade en tagen pappa att Elisabet hade gått fram till honom, hållit sig för magen och sagt:

-Jag vill bajsa!

Sedan hade hon sprungit uppför trappan, så fort att han inte hann ifatt henne så resultatet blev inte riktigt det bästa, men det var en petitess i sammanhanget.

Hon sade till!

Kan ni förstå hur stort det här är?

Vi tänker fortsätta punktmarkeringen några dagar till och se hur det hela fortskrider. Men vad som än händer, så kan ingen ta den här dagens lycka ifrån mig!


Kommentarer
Postat av: KarinN

Hurra! Håller tummarna för att den nya strategin går fortsatt bra.

2011-07-22 @ 23:38:25
Postat av: Helena i Uppsala

Det är spännande att följa ert kämpande, jösses vad ni kämpar. Hoppas det vänder nu! Kram

2011-07-24 @ 20:40:39

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0