Lektion i att lita på mina egna instinkter
När vi bokade tid hos den exkrementkunniga sjuksköterskan, så var vi så innerligt less på att torka skit att vi behövde få lite tips av någon. Väntetiden var ganska lång, och under den tiden hittade vi på våra egna knep som fungerade riktigt bra. Vi var helt klart på gång.
Så fort vi började toaregistreringen så skar det sig. Kanske kände Elisabet av den extra pressen, för sedan dess har det gått dåligt. När vi slutade bli arga gick det sämre, och planen jag hade med presenterna utifrån teorin om att det behövdes bättre förstärkning, den går direkt uruselt. Kanske tycker ni inte att jag skall döma ut den så snabbt - men när ena ungen vägrar sitta kvar på toaletten, gråter och skriker att hon inte vill ha någon present, och andra ungen är helt förtvivlad för att han råkade bajsa i kvällsblöjan istället för på pottan eller toaletten, och direkt sätter sig på både potta och toalett, gråter och försöker bajsa igen, gråter ännu mer för att det inte går, och ropar mellan tårarna att Jag vill ha tillbaka min häst! - då har det viktigaste kommit i skymundan.
Jag sade till Roland att Men igår bajsade ju du i pottan. Det var så bra, så då kan du få din present! Han blev så glad! Pratade flera gånger under kvällen och när vi lagt oss om hur ledsen han var, men att han nu var glad. Somnade med hästen i handen. Elisabet ville förstås då också ha alla tre presenterna, men jag sade att hon kunde få den första eftersom hon verkligen hade försökt bajsa tidigare, och att det då kom en liten liten brun flinga. Fem minuter efter att hela lasset kom i underbyxorna visserligen, men det kändes inte särskilt viktigt. Hon ville inte ha det lilla, med fjällrävungen. Hon ville förstås ha katten. Du får den när du har bajsat på toaletten, svarade jag. Roland fick hästen nu, för han bajsade på pottan.
Jag är så irriterad på mig själv. Hade vi hållit oss till vår egen metod som fungerade bra, så hade vi kanske varit ännu bättre på väg nu. Elisabets incitament är att undvika att vi blir arga på henne. Hon är än så länge inte alls intresserad av att bli rumsren som något självändamål, eller för att hon får en belöning - utom karamellen, då. Den vill hon gärna ha.
Kanske är lika bra att börja bli arg igen redan nu. Det är inte så att vi skriker åt henne, men låter henne bestämt veta att vi inte tycker om att hon gör så.
Hädanefter tänker jag förbli min egen expert. Så det så.
Jag har aldrig kommenterat någons blogg förut men nu kände jag att jag bara måste! Jag känner med dig och tror att du har helt rätt. Gör aldrig något som inte fungerar i just din familj!Fortsätt med det som fungerar för er! Angående själva problemet tror jag att den största anledningen för oss att bli torra och rumsrena är att våra föräldrar vill det. De blir lite arga om vi bajsar på fel ställe. Omgivningen gillar inte att man bajsar på sig. Alltså försöker vi göra dem till viljes - och går på toaletten. Vi gör det inte för att få leksaker och karameller. Jag tycker mycket om att läsa din blogg, du skriver väldigt fint om din dotter och jag känner på mig att det kommer att gå jättebra för henne. (Jag jobbar med barn som är litet speciella och har särskilda behov)
Tack!
Det känns som att vi har ett bra samarbete med teamet på habiliteringen. Ibland suckar de lite roat över att jag är så envis, men de säger att det är vi som känner Elisabet bäst, och att deras idéer och förslag mer är tänkt som ett smörgåsbord för oss att välja bland, och att vi tillsammans med dem får komma fram till vad som passar oss bäst. Ingen har försökt tvinga oss på någonting. Hade de gjort det, så hade vi krävt att få byta team!
Vi tror också att det kommer att gå bra för Elisabet. Det händer så otroligt mycket med henne hela tiden, så det är inte underligt om inte kroppen hinner med på alla plan. Men vissa stunder är man bra less på att torka skit!
Nu är ju våra barn två heeeeeeelt olika ungar, även om de är speciella båda två, men vad jag märkt med A och toaletteriet är att när jag blir arg (och det blir jag ju ibland när han vägrar kissa och stissar runt) så visst går han och kissar men efter ett tag kryper sedan osäkerheten hos honom fram på något sätt. Mamma blir arg för något han inte fattar,dvs hur det känns i kroppen när man är kissnödig, vad blir hon mer arg för? Incitamentet finns inte där för Elisabet säger du, kanske hon inte uppfattar de fysiska signalerna innnan det händer? Har ni pratat om hur det känns i kroppen rent fysiskt när man är bajsnödig? Jag kommer inte ihåg hur din toabok såg ut.
Vi vet att hon känner av när det är bajs på gång, annars hade vi aldrig börjat med detta. När det fortfarande fanns blöjor tillgängliga, så brukade hon ta på sig en och bajsa i. Vi ville inte att hon skulle fastna i det beteendet, därför tog vi bort blöjorna helt. Och det gick ju riktigt bra, ända tills jag slutade lita på att vår metod var den bästa. Jag har försökt prata mycket om hur det känns, och i toalettboken känner sig Lisa konstig i magen, men problemet ligger i att hon inte berättar för oss och att hon efter att vi börjat med registreringen inte alls vill uträtta sina behov på toaletten längre.
Jag vet inte riktigt hur jag hittade din sida, men jag är glad att jag gjorde det :D. Prenumererar nu på din sida på BlogLovin'!
Tack!
