cariad

Igår åkte jag med Elisabet och mina föräldrar till min mammas barndomsby. Där tillbringade vi våra jular och somrar när jag var barn, och bästa vännen bodde i huset bredvid. Mina föräldrar skulle åka vidare på en utflykt i bygden, medan jag åkte dit för att hälsa på sagda vän. Hon bor inte kvar, men hennes föräldrar som jag också tycker mycket om, så vi sammanstrålade där. Jag skulle också få hälsa på hos de som nu bor i mina morföräldrars hus. Jag har inte varit där på 30 år!

Efter några mil i bilen anade Elisabet oråd. Vet inte om hon har kläm på väderstreck, när vi åkte söderut förra helgen kvittrade hon glatt, men nu när vi åkte åt samma håll som vår hemstad blev hon jätteledsen.
 Jag vill inte åka i bilen! Släpp ut mig! Jag vill inte vara insläppt! Fel i magen! Tvätta magen!

Mormor och jag turades om att försöka prata lugnt, distrahera henne, förklara att vi skall åka tillbaka till mormor och morfar ikväll. Jag har en strategi som fungerar ibland - jag säger:
-Skall vi prata om...
Och inget mer.
Då hejdar hon sig för att lyssna på vad vi skall prata om. Om jag säger något, så börjar hon gråta igen.
Inte prata om katterna! Inte prata om ekorrarna!
Men om jag inte fyller i, utan låter meningen hänga i luften, så kan hon faktiskt lugna ner sig. Det bryter hennes flöde.

Väl framme bjöds vi på lunch. Elisabet ville inte ha. Hon var smågnällig, vilket jag förstår. Hon hade inte ätit någon frukost alls, och var på ett nytt ställe. Men jag hade laddat upp med några fyrkantiga smörgåsar som hon gillar, och de gick ner. När hon fått i sig två sådana och några skedar lingonsylt, och acklimatiserat sig, så var hon sitt vanliga soliga jag och sprang omkring i trädgården, fullt nöjd. Jag kände mig trygg med att lämna henne i trädgården medan jag gick över till grannarna för min nostalgitripp. Mitt eget körsbärsträd fanns kvar, dignande av röda småsura bär. Då hämtade jag Elisabet så att hon fick smaka. Att se henne där, i min egen barndomsidyll, var mäktigt!

Vi hade en fin eftermiddag. Mot slutet gungade Elisabet och min väninnas son länge, länge i en hammock tillsammans. De utstrålade lugn och förnöjsamhet. Min väninna och hennes föräldrar har inte träffat Elisabet sedan hon var bebis, men följer våra liv genom den här sidan, så det kändes så bra att få låta dem träffa henne på riktigt.

På hemvägen stannade vi till på kyrkogården, där jag klappade på mormors och morfars fina gravsten och tackade dem för att de ser efter oss. Vi gick också in i kyrkan och tände ljus. Jag lär Elisabet att tända ljus för dem hon bryr sig om, och frågade henne vem hon ville be för.
-Fjällrävarna, svarade hon med en kärleksfull glimt i ögonen. Jag vill be för fjällrävarna!

Så vi tände ett ljus för hennes små fjällrävar, och satte i den vackra staken som min morbror har smitt.

Hemvägen gick betydligt bättre, då skulle vi ju hem.