Count to ten

För en del år sedan flyttade en väninna till kärleken i USA, men brukar tillbringa somrarna i hemtrakterna. Igår besökte vi dem på sommarboendet. De hade köpt en studsmatta till sina två döttrar, och mina ungar gillar också att hoppa så de turades om. Vid ett tillfälle befann sig alla fyra på mattan. Helt emot reglerna och sunt förnuft, jag vet, men fyra par vuxna ögon bevakade att de inte hoppade för högt och vilt så vi tog risken. De hade ju så roligt!

Efter en liten stund började de två minsta bli lite trötta. Den amerikanska pappan föreslog, på engelska, att barnen skulle ta en paus medan han räknade till tio. Hans barn satte sig, Roland satte sig, och Elisabet såg sig omkring - och satte sig också! Efter tio började alla barn hoppa igen.

Så vardagligt. Så mirakulöst!

För första gången, vad jag vet, valde Elisabet att göra som andra barn. Hon fick inga direkta instruktioner. Hon tog in en situation, avvägde om hon skulle fortsätta att hoppa eller sätta sig ner - och valde att göra som de andra.

Det här har vi pratat om en hel del på habiliteringen. Hur vi skall locka Elisabet att göra som andra i situationer där det är mest praktiskt att göra det. Jag har inte engagerat mig alls i den frågan, den fria själen inom mig har stretat emot att försöka locka henne till likformighet. Jag förstår ju med förnuftet att det är praktiskt att kunna läsa av omgivningen och förstå vilket beteende som förväntas. Det är just det där med att träna henne, att påpeka för henne, att det "alla" gör är rätt, som tar emot. Och jag har också haft tilltro till hennes egen förmåga och vilja, känt att det här nog är något hon fixar själv.

Här visade hon att hon kunde. Blicken på de andra barnen när hon kände efter hur hon skulle göra var glad och nyfiken, inte på något sätt ängslig. Hon fann glädje i tillhörigheten! Helt inifrån sig själv.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0