Vårdbidrag

Redan innan diagnosen blev klar, berättade en väninna att man kunde söka vårdbidrag för sina annorlunda ungar. Själv tänkte hon inte göra det, trots att hon hade möjlighet, och jag tog det inte alls till mig då. Tänkte att så illa blev det väl ändå inte, att vi behövde ekonomiskt bidrag?

Nu har jag emellertid fått veta lite mer om detta bidrag och vad det är avsett för, och nu håller vi på med en ansökan. Om försäkringskassan beviljar vår ansökan, eller min ansökan blir det eftersom vi av praktiska skäl gör den i mitt namn, så kan jag välja att baka in tillfällig föräldrapenning i bidraget. Det innebär att jag vid alla möten och kurser och läkarbesök inte tar ut tillfällig föräldrapenning för att väga upp inkomstbortfallet. Tänk att slippa hålla på med det varenda gång!

Vi fick två grundliga frågeformulär att besvara. Några av frågorna rörde detta:

Kräver barnet extra tillsyn?
Ja, tveklöst. Utomhus går det inte att släppa uppmärksamheten på henne alls. Den enda gång jag lät henne gå dit hon ville, utan att hon visste att någon följde efter, fick jag plocka upp henne ur en djup damm. Inomhus väljer vi att inte ha ögonen på henne precis hela tiden, men det resulterar i merkostnader på grund av att hon ritar på väggar och golv, river sönder tapeten, tömmer ut diskmedel och salt och tvål och vad hon kan hitta. Och det ger merarbete iochmed att hon gärna tömmer klädlådor, och kastar saker omkring sig. I lekrummet får ingenting finnas i bokhyllan, eller på de tavellister vi satt upp för att ha mindre leksaker på. Allt skall ligga på golvet.

Har vi merkostnader?
Ja, det också. Vi var ju inte tvungna att köpa den där tandemcykeln, men transportalternativen är inte heller lockande. Buss är dyrt och tråkigt om vi alltid måste begagna den. Att promenera med barnen i vagn funkar så länge vi är en vuxen per barn. Kortare sträckor kan båda sitta i en enkelvagn, men den vi har börjar knaka betänkligt nu. Att hela familjen skulle promenera vart vi än skall känns inte heller helt bekvämt. Många "normala" femåringar kan redan cykla, eller håller på att lära sig, men där är vi inte än. Hade vi varit det, så skulle inte en cykel kostat oss över sex tusen kronor med frakt.
Badkläder hade också varit billigare, det är jag säker på. Nu måste vi försöka hitta några "säkra" badbyxor i hennes storlek, eftersom hon inte är riktigt torr än.
Slitage på kläder var också en punkt vi kunde ta upp. Förmodligen sliter en vildbasare mer på sina egna kläder, men visst blir det extra tvätt när Elisabet torkar av matkladd på sig, eller på sina föräldrar, eller snabbt springer ifrån oss när vi vill torka henne, och istället gnussar av sig all lingonsylt på överkast och lakan. Eller lägger sig ner och åmar runt, i affärer och utomhus. Och kisskläder, kissiga sängkläder, kissig soffa, kissiga filtar... Den sortens tvätt orsakar inte alla femåringar.
Inkomstbortfallet när det är möten och kurser och sådant måste också räknas som en sorts merkostnad.
Mycket av allt vi går på ger oss ingen extra kostnad, men den här synundersökningen och diverse läkarbesök kostar.

Merarbetet säger jag ingenting om. Jag tror att vi har kommit mycket lindrigt undan där, både jämfört med andra autistiska och andra "normala". Det här är ju mitt barn, jag skall väl inte ha extra pengar bara för att jag ägnar tid åt henne? Så resonerar åtminstone jag.

Men det ekonomiska... Sedan i höstas studerar maken på heltid, och tar bara bidragsdelen för att inte öka på skuldbördan. Vi klarar oss bra ändå, men alla merkostnader - som cykeln - tas från sparkontot. Därför söker vi med gott samvete det här bidraget.

Flera föräldrar har känt ett motstånd mot att skriva en sådan här ansökan. De vill inte fokusera på vad barnet är dåligt på, vill gärna framhäva det som de faktiskt kan. Helt i min anda, det har ni nog förstått vid det här laget. Just här kan jag emellertid med lätthet plocka ut det som kan anses vara merarbete eller merkostnad. Utan att överdriva särskilt mycket åt vare sig det ena eller andra hållet. Kanske kan man se det som ett bakvänt stipendium? Ungar som är bra på en dyr sport, eller vill köpa en egen cello, kan söka stipendier för detta så att föräldrarna får en ekonomisk lättnad. Ungar som är dåliga på att fungera i samhället kan få ett stipendium så att de får fler chanser att öva.

Håll gärna tummarna för oss!

Kommentarer
Postat av: Lotta

Håller tummarna allt jag kan!

2011-01-12 @ 22:18:39
Postat av: Weronica - En mammas dag

Absolut! Tummar hålls! Kram

2011-01-13 @ 08:14:27
URL: http://www.enmammasdag.com/weronica
Postat av: Ingeli

Självklart, håller alla tummar jag har!

2011-01-13 @ 12:15:04
Postat av: Självklart håller även jag alla tummar jag kan....

2011-01-14 @ 01:11:08
Postat av: mamma Mia

Jag har VB och har haft länge. Dels för alla merkosnader men också för att inte behöva jobba när det varit som krisigast, för att kunna hämta hem mitt troll när skolan tar för mycket kraft och man inte orkar vara kvar. jag har inte sett det som ersättning för jag tar hand om mitt barn, det gör jag ändå. Jag har sett det som en fantastisk möjlighet att kunna låta henne må bra. Utan VB hade vi inte haft råd att unna oss och henne den möjligheten, att slippa långa dagar. Istälelt har jag kunnat göra saker med mina barn, träna på att åka buss, vara bland folk etc istället. Och jag tänker att jag gör både henne, oss och på sikt samhället en tjänst genom att använda VB nu för att göra livet lättare på sikt för alla inblandande. idag kan vi åka buss och komma av på rätt hållplats trots att det inte står STANNAR i alla bussar. Vi kan gå över en väg utan att det finns en knapp att trycka på vid övergångsstället. tack vare träning. Och utan VB hade allt blivit så mycket jobbigare. Så jag håller tummarna och behöver du hjälp med ansökan elelr ev överklagan så bara ropa.

2011-01-17 @ 16:28:01

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0