Strålande prismor
Ganska snart börjar många av dessa prismor förmörkas och smutsas ner. Av andra människor och av egna föreställningar om att man inte är så värdefull. Strålglansen är så stark, det kan vara svårt att hantera tanken på att man är fantastisk. Gudomlig, om man vill välja det ordet utan att lägga någon religiös innebörd i det. Ibland är det enklare att tro på ett "mindre" jag. Gömma den där skrämmande styrkan bakom ord som "alla kan bättre än jag", "min kropp är så ful", "jag är inte värdefull för någon".
Med styrka menar jag uppriktighet. Inte att man skall klara allt. Det ligger en enorm styrka i att rakryggad kunna säga: "Det här klarar inte jag, så jag behöver hjälp", eller "Idag känner jag mig ynklig, jag behöver höra hur fantastisk jag är".
Beslutet att avlägsna det som skymmer kärnan, det måste för de flesta komma inifrån. Kanske klarar man det själv, men ofta behövs hjälp. Meditation, terapi, långa samtal med vänner, en självrannsakan som kan vara det otäckaste man någonsin varit med om. Kanske nöjer man sig halvvägs, lyckas polera några sidor som lyser klarare, och mår så bra att det får räcka där. Kanske tar det ett helt liv att arbeta sig igenom alla ytor. Men att inte ens försöka finna sitt strålande inre, det tycker jag är synd. Att må dåligt kräver så mycket energi, att må bra kräver så lite.
De autistiska personerna är inget undantag gällande den underbara kärnan. Men i deras fall kan det finnas förmörkande skikt som de inte själva förmår avlägsna. Alla de här idéerna som finns om att "bota autism", det verkar för mig som att det går att jämställa med att knäcka skalet runt kärnan. Personens inre är fortfarande autistiskt på så sätt att h*n upplever världen på ett annorlunda sätt, men är varken mer eller mindre värt än alla de andra miljarder kärnor som finns. Det som stör autistens prisma, det kan vara tvångsbeteenden, raseriutbrott, hyperaktivitet - företeelser som stör harmonin. Många har lyckats minska eller helt eliminera sådant med kostomställning, med olika sorters träning, och med ett hav av tålamod. Vår Elisabet, hon har inte något sådant störande skikt runtomkring sig. Det känns mer som att hennes prisma är lite slarvigt insvept i cellofan. Jag ser hela tiden hennes fantastiska glöd, men ibland har jag lite svårt att nå henne och hon kan trassla in sig när hon vill nå ut. Men hon bygger inte själv upp något försvar och skydd, så som vi "normala" ofta gör. Jag hoppas vid alla gudar att hon aldrig kommer att göra det heller, att hon fortsätter vara så klar och öppen med sig själv som hon är nu.
Många säger att om de får veta att de väntar ett skadat barn, så vill de inte föda det. De vill ha ett friskt barn. Jag vill inte säga något om rätt och fel - alla har frihet och ansvar att göra sina egna val. Och som jag sagt tidigare, hade någon för fem år sedan frågat mig om jag skulle vilja ha ett barn med eller utan funktionshinder, så hade jag med största säkerhet sagt utan, tack så mycket, i tron att det skulle vara bättre. Enklare. Mer likt det liv jag kanske hade förväntat mig.
Men se på dessa barn! De har så otroligt mycket att skänka oss, och att lära oss. Jag måste se på mig själv på ett annat sätt när jag konfronteras med någon som inte bryr sig om mitt yttre, utan ser rakt in i mig och ger blanka katten i om min medeltidsklänning inte är fållad med korrekt 1300-talsteknik. Jag måste ifrågasätta mina egna värderingar när jag får det här spännande paketet att öppna, ett paket som jag vet innehåller en lysande själ men som är förseglat på ett sätt jag inte är van vid. Förmodligen måste jag polera upp min egen prisma för att lösa uppdraget.
Ni som läser - jag är helt och fast övertygad om att era prismor skulle kunna lysa precis så starkt som ni själva önskar. Jag blir ledsen när människor jag bryr mig om fastnar i självdestruktivitet och förminskar sig själva. Skalet är en trygghet, men hur värdefullt är det egentligen?
Jag vet inte om jag håller med, jag tror inte Elisabets prisma har något cellofan runt sig -- i stället tror jag hon är mera ren och oförstörd än de flesta barn i hennes ålder, som redan förställer sig (smutsar ned sig) för att passa in. (Nu tycker jag förstås inte att allt man gör för att passa in är nedsmutsning, tvärtom. Men en del saker som man lär sig just i förskolan och skolan är typiska nedsmutsningsfaktorer.) Elisabet, däremot, har inte lagt sig till med något sådant. Alls. Ingen smuts på hennes prisma. Men hon har också strukit de där sakerna som andra gör för att "polera" sitt prisma, det som gör att de passar in bättre, det som gör att de "syns" för varandra (artighetsfraser, en del kontaktskapande och så vidare.) Jag ser det som att hon behöver hjälp med att polera sitt prisma utan att det blir smutsigt, så som så många andras prismor blir -- för hon har ju en naturlig förmåga att hålla det rent, och det är de förmågan ni måste vara rädda om.
Med cellofanet menar jag att i jämförelse med en del andra autistiska barn, som är inbakade i rejäla omslagspapper som består av hyperaktivitet, våldsamhet, ångest, självskadebeteende och annat som stänger in deras kärna, så syns hennes väldigt klart och tydligt, men att hon inte riktigt har kläm på hur man tar kontakt på ett sätt som andra accepterar, och att det ibland är svårt att få en kontakt med henne som kan verka vettig för andra. Det är det som gör att hon anses vara funktionshindrad.
Och du har helt rätt - det är just den här renheten jag vill bevara. Jag vill inte att habiliteringsövningarna skall fördunkla henne, utan bara lära henne att ta den kontakt hon själv vill ha med andra. Det blir en spännande utmaning!
Vilket underbart klart och tydligt svar, Christina! Och just så som du beskriver din förhoppning, Elisabets mamma, är ju också meningen med habs träningsförslag:)
Man kan iom diagnos vänta sig att E kommer att behöva lite eller kanske mycket hjälp att hitta ett bra skyddande hölje för sin prismas dyrbara inre, så att utbyte med andras dito kan bli möjliga. Alla metoder hab erbjuder är inte från början uppenbarligen till hjälp, men på sikt kan dess verkan bli mer och mer tydlig även om de kan förefalla vara "omvägar" i förstone.
Tack! Skönt med lite perspektiv, andra tankebanor än mina egna. :)
