Om att veta, tro, hoppas och låtsas
Jag väljer att tro på skyddsandar och reinkarnation för att jag tycker att det är en trevlig tanke.
En vän läste detta, och sade att tyvärr, han köpte inte det här med att man väljer att tro på något för att man tycker det är trevligt. Då kan man lika gärna välja att tro att det finns enhörningar. Vi diskuterade en stund, och enades om att vi nog hade olika meningar om vad ordet tro innebär.
Sedan dess har jag funderat en del på vad jag egentligen menar med att tro. Vad skillnaden är mellan att veta, tro och låtsas. Ibland säger vi "vet" om något som vi faktiskt inte alls vet. "Jag vet att jag lade nycklarna på hallbyrån", hävdar man envetet, varpå de sedan hittas prydligt upphängda i nyckelskåpet. "Jag vet att det här är jobbigt", säger någon som inte har en susning.
Känslomässig vetskap, det är väl när man är så övertygad om något att ordet tro är för svagt. Eller när man hyser tillit. När min man ser på mig med varmt lysande ögon, då kan jag inte säga att jag tror att han älskar mig. Jag vet att han gör det. Jag vet att jag har vänner som bryr sig om mig, jag vet att min chef är nöjd med mitt arbete även om han sällan säger det. Jag vet att förskolepersonalen bryr sig om mina barn. Sådant behöver inte bevisas.
Tro behöver inte heller konkreta bevis. Där räcker det med en känsla i magen, eller ett val som ger livet struktur. Som sätter ramar, fyller behov, definierar den man är. Finns det någon gudomlighet? Några är så starka i sin övertygelse att de vet, många tror. Tro kräver egentligen mer tanke och vilja. Vet man, så är det väl ingen konst?
Hoppet är mer darrande. Jag hoppades att mitt ex älskade mig, ville att det skulle vara så men hoppet lyckades inte ta sig över bron till tro. Atmosfären blir osäker. Att hoppas är ansträngande om det gäller något viktigt som att hoppas att nästa synundersökning blir bra, men kan vara spännande när man skrapar en trisslott.
Till sist, att låtsas kan vara både roligt och nödvändigt. När Elisabet var nyfödd och ledsen, så låtsades jag att jag visste hur jag skulle trösta henne. "Jag sätter på en skiva med schlagermusik, så kommer du att bli så glad så glad!" Tro kunde jag inte göra, för jag hade ingen aning om huruvida det skulle fungera, och hoppas ville jag inte för då skulle osäkerheten lysa igenom. Jag satte på mig en mask av trygg säkerhet och vaggade runt med henne till Djingis Khan. Att låtsas är antingen lättsamt, något man kan släppa med en axelryckning om det blir på ett annat sätt. Ingenting att hänga upp en livsfilosofi på. Det kan också vara destruktivt, att leva i en låtsasvärld som man egentligen vet inte är sann. Som ett annat förhållande, där jag inte ens kunde hoppas att han älskade mig men jag låtsades.
Tillbaka till
Jag väljer att tro på skyddsandar och reinkarnation för att jag tycker att det är en trevlig tanke.
Kanske lät det lättsinnigt, som att jag låtsas för att det är kul. Vet gör jag inte, hoppas - jovisst, men det är mer än så. Jag tror verkligen. Det är den där magkänslan, den där osannolika turen jag har haft på mina ensamresor runt i världen, den här aha-upplevelsen jag fick när jag var på tidigare-liv-sessioner. Så mycket föll på plats. Livet blev genast så otroligt mycket större. Tron blev en riktlinje, ett sätt att leva mitt liv på. Det var som att jag tidigare hade en hammare att ta mig igenom livet med, och nu fick jag en hel verktygslåda!
Med inställningen att mitt liv som Elisabet och Rolands mamma bara är ett av många, och att varje liv jag lever är till för att lära mig någonting, så är det inte svårt att hantera att en av ungarna bryter mot normen. Jag betraktar henne ur ett flertusenårigt perspektiv och tänker: Vilken spännande resa vi skall göra tillsammans i det här livet! När jag är trött och känner hur mitt tålamod sinar, så ber jag till mina skyddsandar: Ge mig lite extra energi nu så att jag klarar den här uppgiften! Att önska bort uppgiften är lönlöst, tar jag inte itu med den i detta liv så kommer den någon annan gång.
Kanske tycker någon att den här inställningen bara är en låtsaslek, att jag slår blå dunster i ögonen på mig själv. Så är det inte. Oavsett om det är sant eller ej, så är det den här världsbilden som jag uppriktigt tror på. Den får mig att må bra, andas mycket lättare, se ljust på det mesta och ha full tillförsikt. Allting känns meningsfullt. Inte minst Elisabets autism! Vilken otrolig kunskap vi får, att ta med oss in i nästa liv. Vilken tur att just vi får guida hennes själ genom detta liv!
Väljer vi inte alla vilken syn vi vill ha på livet?
Jo visst väljer vi, och det är så otroligt dumt (och ganska oförskämt) att förkasta någon annans livsåskådning, åtminstone inför den personen! För alla tror vi på något (det är livsåskådningen som skiljer människan från djuren!) vare sig det är en benfast övertygelse om att vetenskapen och bara vetenskapen är lösningen till allt, eller en tro på Nirvana som yttersta mål, eller en tro på Gud eller andra heliga väsen. Det finns religioner som jag har svårt att ta på allvar, men till en person som tror på det skulle jag trots det inte uttala mig nedlåtande -- däremot säga att jag tror något annat, det är en självklarhet.
Mycket fint skrivet om tro/veta/låtsas. Så sant.
Det är skillnad på att hålla med någon och att respektera någon. Jag håller inte med dig, dvs. delar inte din övertygelse kring en hel del saker (som du vet) men det betyder inte att jag inte respekterar dig och det du tror på. För som jag brukar säga till kompisen som är kristen och verkligen tror på Gud: vem vet vem av oss som har rätt? :)
Sen tycker jag ju personligen att du bara sätter bra ord på hur många nog egentligen hanterar sin tro, oavsett vad tron handlar om. För nog 17 väljer folk att tro det de tror bara för att det är trevligt? Visst kan det finnas andra sätt att uttrycka det på som låter finare och viktigare. Men det är ju ändå sanning även det du säger. :)
Fortsätt vara du, som du är är du alldeles perfekt! kram
Vill bara försvara min vän med att just han varken var oförskämd eller nedlåtande, jag lyckades bara inte riktigt förklara hur jag menade. Men visst är det många som blir provocerade av andra människors tro, och kräver att de skall försvara sig och förklara sig. Hur många gånger har inte den kristne fått den utspottade frågan "hur kan det då finnas krig och svält?"
Jag är verkligen inte ute efter att övertyga någon annan om att mitt synsätt är bäst eller rätt (vilket jag hoppas ni förstår!). Det här inlägget var menat som en förklaring till hur jag kan tänka så positivt.
Jag tänker en massa men kan inte riktigt formulera mig. Så jag nöjer mig med att skicka en tumme upp! :-)
