cariad

Det här har varit en mycket bra dag. Maken är bortrest, och vi hade en lugn dag hemma då vi inte ens stack ut näsan utanför dörren. Trevligt besök av en väninna några timmar, annars har vi bara gosat, lekt, busat, badat och sett på film.

Varje dag brukar jag och barnen tumla runt på sängen en lång stund. Idag kom vi på en ny lek. "Mamma arg", sade Roland, och då skulle jag se arg ut. Eller ledsen, eller glad. Oj vad de skrattade! Elisabet skrattar mycket när vi kittlar henne, när hon busleker med lillebror eller när hon pratar och leker för sig själv. Hon är en genomglad unge. Men att få henne att skratta med oss, i en lek, det händer så sällan att jag genast trädde upp den här stunden på mitt mentala pärlhalsband!

Klockan åtta somnade Roland i fåtöljen. En stund efter ville Elisabet också ligga i sängen. Ovanligt tidigt, men inte mig emot! Sedan vi introducerade egen säng, så har vi också börjat med att läsa en stund innan vi släcker. Favoriten just nu är "Fem myror"-sångboken. Jag sätter fingret på varje stavelse, och sjunger. En bok till ville hon läsa efter det, då fick det bli Totte städar. Sedan släckte jag, gick ut i vardagsrummet och funderade på vad jag skulle göra med min ensamma kväll.

Väva hamnade högst upp på listan, ty det är något jag har svårt att göra när åtminstone Roland är vaken. Han vill så gärna hjälpa till, och just den här väven är så pillig att jag hellre låter bli. Så jag slog mig förväntansfullt ner, då jag hörde ett fnitter i dörröppningen till sovrummet. Elisabet tyckte inte alls att det var sovdags. Jag försökte lägga henne igen, men hon kom snart upp och ut i vardagsrummet. Tittade på mig utan att störa, kommenterade det jag gjorde, pratade, skrattade, gick in i lekrummet en lång stund, satte sig i köket och lekte där, kom ut till mig igen, och gick till slut in till sovrummet igen efter en timme. Då stoppade jag om henne på nytt. Den här gången låg hon kvar och småpratade någon halvtimme innan det blev tyst.

En dag kan inte bli mycket mysigare än såhär!