cariad

Efter långa ledigheter glömmer jag ofta bort hur verkligheten ser ut, och går på det här med att det kanske skulle vara bra med någorlunda fasta rutiner vid läggdags. Till exempel, pyjamas på vid åtta, läggdags vid nio. Låter rimligt, inte sant?

Vår verklighet ser emellertid inte ut så. Våra barn lägger sig när de är trötta, punkt slut. Ibland vill Roland sova redan vid åtta, ibland vill inte Elisabet lägga sig förrän elva, och då spelar det ingen roll vad vi kan tänkas tycka om det hela. Vill de inte sova, så går de helt enkelt upp igen. Vad skall vi göra, binda fast dem?

Idag var det dags att gå till förskolan efter en lång ledighet, för att få en liten mjukstart. Det var också dags att första gången prova nya sovarrangemanget en kväll när jag skulle upp tidigt. Helst skulle jag lägga mig vid åtta, men då är det helt omöjligt att få någon ro så jag siktade på nio. Elisabet lade sig glatt då, men Roland ville INTE! Trots att jag lade mig samtidigt. Han grät och kravlade upp till pappa i vardagsrummet. Sitta där! Se på film! Okej, visst. Där stör han ingen. Jag lade mig bredvid Elisabet en stund och pratade lite om bokstäverna. Sedan lade jag mig i dubbelsängen.

Då kom Elisabet in i kvällsspeeden, som vi inte sett något av sedan hon fick sin nya säng. Hon hoppade upp, sprang omkring i rummet, dunkade huvudet i pappas madrass, klättrade upp till mig, lade sig på golvet och sparkade på min säng. skrattade högt och babblade osammanhängande. Efter en stund kom Roland in igen, då var det han som bestämt sig för att det var läggdags, och då gick det ju bra. Elisabet fortsatte sina akrobatiska övningar, men det somnade han ifrån. Men mig störde hon, faktiskt, när hon låg och sparkade på min säng. Jag hade alternativet att lägga mig i barnens lekrum, men vid det laget var hon så i gasen att jag inte ville riskera att hon klättrade upp till lillebror och väckte honom. Jag "hotade" till slut med att hon skulle få gå upp till pappa om hon inte kunde lugna sig och lägga sig i sin egen säng. När jag väl ropade på honom, så pep hon snabbt upp i sängen och under täcket, varpå pappa stoppade om henne. Jag sade att nu klarar vi oss nog. Där låg hon och pratade en stund. Jag tittade på klockan - tjugo över nio, klockan ringer tio över fem, det här känns bra! Så länge hon bara pratar så stör hon verkligen inte. Det går nog bra, det här!

Då började hon gråta. Varför har jag ingen aning om. Jag är ledsen. Trösta! Det är klart att mamma gick upp och tröstade! Lade mig i min egen säng igen. Mer gråt. Mera tårar! Torka! Snoret också! Mamma torkade. Lade mig igen, sände en kort bön till änglarna innan hon började gråta igen. Ropade på maken, som kom in och försökte trösta. Lite lugnade hon sig, och vi pratade mer om bokstäverna. Men något av det jag sade var fel, trots att det är en så väl inövad saga om vilka djur som finns på bokstaven A, vad man kan äta på bokstaven A och vad man kan heta på bokstaven A. Plötsligt dög inte ananas, apelsin och aprikos längre. Vad finns det mer att äta? Aladåb köpte hon inte alls, det var något annat som jag skulle säga men jag kom för mitt liv inte på vad! Hon började gråta sådär riktigt ordentligt igen, och då lade jag mig bredvid henne igen och försökte trösta. Bad mer koncentrerat till änglarna. Snälla, kan ni lugna henne? Trösta henne? Berätta en saga? Elisabet hejdade sig ett ögonblick, och just när hon skulle till att börja tjuta igen sade jag högt: Lyssna på änglarna! Vad berättar de? Nytt illvrål. Bara en! Bara en ängel! Ja ja, gumman, det är bara en! Vad säger den?
Tystnad.
Ängel börjar på...
Ä.
Låter som...
...E?
Waaaaaaaaaaaaaaaa! INTE! Det börjar inte på Ä!!!

Jag kan inte återge hela vårt bisarra samtal. Det handlade om att katterna hoppade, katterna hoppade, katterna hoppade! medan jag försökte vara tyst, väl medveten om att vad jag än sade skulle vara fel, men när hon började få hysteri i rösten sade jag att jaha - som naturligtvis följdes av ett nytt vrål, att det var kaninerna som hoppade!!! Det handlade om bokstäver. Det handlade om... jag minns inte allt.
Detta varvat med att jag skulle torka snor och tårar med täcket, gång på gång på gång. Lilla täcket! Vad nu det innebar.

Mina böner till änglarna blev allt mer desperata. Jag blev mer och mer uppjagad, tänkte att jaha, skall det här bli en sådan där natt, då jag blir så uppe i varv att jag inte kommer att somna alls? Då jag nästan paralyserad av trötthet tar mig till 6.19-tåget för ett mycket långt arbetspass med "sovande jour" vilket kan innebära att jag är uppe minst en gång i timmen.
Det verkade som att Elisabet inte ville lyssna på dem. Jag märkte att hon hörde dem, eftersom hon stannade upp ibland och fick det där frånvarande, men det var som att hon ville vara ledsen. Jag grät själv vid det laget, och betvingade en reflex att trycka hela täcket hårt i ansiktet på henne när jag skulle torka tårar med lilla täcket. Jag torkade dem ganska hårdhänt just då, och nästan skrek genom mina egna tårar: Är det bra så?

Då hade jag sinnesnärvaro nog att istället be till änglarna för min egen skull. Om ni inte kan nå henne just nu, kan ni då ge mig den styrka jag behöver just nu?

På ett enda andetag fylldes jag av en kärlek så stark och ren att jag fortsatte gråta av bara den känslan. Och min egen kärlek trängde undan all begynnande panik. Jag förstod, att Elisabet behövde få gråta en stund. Hon hade väl något inom sig som behövde komma ut. Så är det ju för de flesta, att vi då och då behöver få gråta men alltför ofta bara biter ihop och håller tillbaka.

Jag lade armarna om henne, viskade hur mycket jag älskade henne. Kände med varje cell i min kropp hur sant det var, hur innerligt tacksam jag är över att jag överhuvudtaget har ett barn att trösta! Min Elisabet, som personifierar svaret på min innersta längtan. Min flicka, som ser på mig med ögon som är formade precis som mina. Som har samma lustiga ljusa tofs med tunt hår i nacken, i en annars tjock kalufs. Som har sin fars ansiktsform, som är resultatet av en sann och trygg kärlek. Jag fylldes av en varm, lugn energi och visste att blir det en vaken natt, så kommer jag ändå att orka. Känslan av stress rann undan, och jag siktade in mig på att vara totalt närvarande. Nästa gång hon ville få tårarna torkade av lilla täcket, så fick jag tag i snibben vid ett hörn och duttade henne lätt. Då skrattade hon. Grät igen, men skrattade vid nästa dutt. Så höll det på en stund, med gråt och skratt varvat, tills hon var alldeles lugn.

Då sade jag att mamma skall bara kissa, jag kommer snart, varpå jag smet ut och kröp upp i min mans varma famn en stund i soffan i hopp om att hon skulle somna. Klockan elva gick jag och lade mig igen. Då sov Elisabet, och Roland hade tryggt sovit igenom hela intermezzot.

Jag själv somnade också snabbt och sov gott och djupt hela natten.