cariad

Den här boken har jag fått tips om från flera olika håll. Det är Iris själv som berättar om sin uppväxt på 1940- och 50-talet. Hon levde helst i det som hon kallar "den riktiga världen", där hon lekte med en sorts väsen som hon beskriver som svepande sidensjok. Där fanns inte alla de krav och föreställningar och negativa känslor som människan oftast tynger sig själv med. Varför hon skulle vara i människornas värld kunde hon inte alls förstå.

För Iris var inte smärta något negativt. Det var också obegripligt att människor inte tyckte om att känna ilska eller sorg, för det blev ju så vackra färger kring dem då! Och ord, det var något att leka med, kasta upp i luften, fånga.

Hon växte upp på en gård i en storfamilj. De flesta tyckte att hon var besvärlig, men hennes pappa kunde aldrig upphöra att fascineras. Han såg henne som en spännande gåta att lösa, och funderade mycket på hur han skulle nå fram till henne. Till exempel kom han så småningom fram till hur han skulle få henne att klä på sig själv: Han ställde sig i närheten och pratade med någon annan, utan att rikta någon som helst uppmärksamhet mot henne, och tänkte "linnet, ta på linnet" samtidigt som han försökte att inte lägga någon känsla av krav eller önskan i uppmaningen. Då kunde det fungera.

Inte förrän hon var tolv år, bestämde hon sig för att försöka anpassa sig till människovärlden. Nu är hon en eftertraktad föreläsare och kursledare, och har haft flera olika arbeten i livet. Fortfarande anstränger hon sig för att fungera i det här samhället, och folk blir ibland stötta över hennes sätt.

Bokens innehåll är mycket intressant, men redigeringen lämnar en del att önska. Det är en hel del upprepningar och kronologiska kast som jag inte hänger med i. Jag tilltalas emellertid, naturligtvis, av tanken på en annan värld. Det hon beskriver, stämmer överens med andra skildringar av till exempel nära-döden-upplevelser. För mig är det helt trovärdigt att min Elisabet kan vara ute och leka med svepande väsen, när hon ligger för sig själv och skrattar och pratar på sitt för mig obegripliga språk. Tänk om hon för djupsinniga eller lekfulla resonemang med någon, när hon får den där frånvarande minen och säger något som i mina öron låter som bludder?