Att vara sig själv närmast
Med Elisabet har vi inga större bekymmer, inte fler än vilken femåring som helst ger sina föräldrar. Vårt familjeliv och vår vardag fungerar väldigt bra. Dagis, som jag innan barnen började där trodde skulle bli ett stressmoment med hämtning och lämning, har inte alls blivit till någon piska utan snarare ett andningshål för oss alla.
Men ärligt talat - min stresströskel är väldigt låg. Förklaringarna till det ligger långt bak i tiden, men effekten är att för varje gång jag går över gränsen för vad jag tål, så krymper tröskeln ännu mer. Före jul hade jag en ganska ordentlig svacka, på grund av alla tankar kring den där första steget-kursen och en hel del annat som virvlade runt i huvudet på mig. Det som händer är att jag blir skakig, tappar ord och det står alldeles still i huvudet på mig.
2011 har inte startat dåligt, men inte heller direkt lysande ur stress-synvinkel. Den där hemska synundersökningen slog totalt undan benen på mig. Sedan var det vårdbidragansökan med en massa frågor att besvara och faktauppgifter att fylla i, och en bilaga som alltså är svår att få. Praktiska detaljer kring simkursen. Beställa tid för femårskontroll. Idag ringde jag och skulle boka hörselkontroll på någon specialenhet, och när den vänliga kvinnan sade att det ju också skulle bli en läkarundersökning så började jag nästan gråta igen, och sade att snälla ni, ge oss ordentlig information om allt ni kommer att göra då! Uppstart på habiliteringen imorgon. Kompletterande papper av annat slag att skicka in till försäkringskassan.
Att andra föräldrar har ytterligare tusen saker att hålla reda på, det ger inte mig mer ork. Det här är mycket för mig just nu. Jag klarar det, och jag klarar mitt jobb. Men idag ringde en kollega, och undrade om jag kunde hjälpa henne med något som på sätt och vis tillhör jobbet, men utanför arbetstid. Det skulle inte ta särskilt lång tid - men när hon bad mig, så kände jag hur huvudet stod precis still. I vanliga fall skulle jag inte ha tvekat, utan sagt att självklart hjälper jag dig. Men nu? Jag kunde bara inte! Det går inte. Jag kan inte ens planera för imorgon bitti, när Elisabet skall vara på ett ställe halv nio och Roland på ett annat klockan nio. Min man får tänka, och tala om för mig hur jag skall göra.
Det jag ber änglarna om, det är styrka att klara av det jag måste - att ge mina barn kärlek och trygghet. Och den styrkan får jag. Men alla andra får vänta.
kram Var rädd om dig! Jag vet hur det är att vara på gränsen, och ha slut på stresskontot. Det kan vara så - det måste man lyssna på. Annars blir det bara värre! Skickar varma tankar!
när jag läser ditt inlägg blir jag orolig för dig..det är nu viktigt att du tar hand om dig och är kärleksfull mot dig själv. De krav vi föräldrar ställer på oss har ju ofta med aktiviteter att göra och ni har ju en helt annan verklighet att ta itu med som också tar mycket energi. Ge dig själv kärlek så ger du dina underbara barn och man kärlek. Det andra som är jobbrelaterat utanför arbetstid kan någon annan få göra.
tänker på dig
varma kramar Åsa
Jag håller med, det viktigaste du kan göra är att se till att du mår bra. Alla jobbsaker löser sig alltid på något sätt. Du har rätt att säga nej. Bara du kan känna var din gräns går och se till att du inte passerar den.
Jag känner så väl igen mig i det här med sjukvården, även om jag hade en tidsbegränsad period av röra. Jag fick en blodpropp i benet i vecka 8 när jag var gravid med lillebror och hela graviditeten var en enda stor oro - allt orsakat av specialistmödravården. Det dök hela tiden upp ny information, nya ultraljud, nya blodprover i kombination med felaktig information från läkarna, felaktiga remisser, felaktiga recept... Tänk om jag från början fått en plan: så här ser din graviditet ut. Nu var ju mitt tillstånd övergående så jag behövde bara dras med dem i 8-9 månader medan du får leva med det hela tiden.
Ta hand om dig!
Du är modig tycker jag som är så här öppen i din blogg, jag har det likadant just nu, stressigt. Stora grejer framför mig som jag inte tror jag kommer klara av, samtal på jobbet m.m. Mitt (dåliga) sätt att sköta det på är att försöka tänka på det så lite som möjligt till att oroa mig för det så jag inte kan sova.Men efter den här veckan kommer 4 orosmoment försvinna, då har jag bara en grej kvar, pust... Hoppas allt lugnar ner sig för dig!
En stor styrkekram!
