cariad

Elisabet satt i soffan och ritade i en målarbok. "Strumpan skall vara gul, hunden skall vara grön, mössan skall vara röd..." Roland ville vara med. Han ritar inte lika precist som hon, men hon släppte in honom i sin lek trots att han gärna ville bossa lite: "Nej! Lyssna på mig, jag ville rita där först!"

Efter en stund ville han titta i en bok med henne. En liten bok med frukter.

Roland: Jag tar det lilla äpplet! (låtsades äta)
Elisabet: (tittar upp från sin målarbok) Jag tar det stora! (låtsades också äta)
R: Jag tar den vita!
E: Och jag tar det gröna!
R: Jag tar den stora!
E: (gör sin röst liten) Och jag tar den lilla!
(och så vidare)

Flera gånger läste de denna bok, med lite olika varianter varje gång. Till slut ville Elisabet måla vidare, och sade tydligt ifrån att hon inte ville läsa mer. Det accepterade han utan problem.

Under hela denna långa stund satt jag vid vävstolen och lät dem sköta sig helt själva, med ett uppmärksamt öra åt deras håll. Vi vuxna, vi lägger upp program, gör scheman och har oftast en agenda när vi leker. Men Roland, han är den absolut bästa läraren Elisabet kan ha. Han bara är. Och hon i sin tur, hon lär honom så mycket om hur olika människor är. Och oss.