cariad

Elisabet initierar sällan lekar med andra på eget bevåg. Inte med Roland heller, men hon leker gärna med honom när han drar igång något.

Ikväll fick hon emellertid en helt egen idé. Hon tog ett av mina vävspröt (en lång platt pinne) och viftade med den. Det tyckte Roland förstås såg fantastiskt roligt ut, så han tog den genast ifrån henne varpå hon lugnt tog en ny. Mina mammainstinkter sade mig förstås att barn inte borde få vifta åt varandra med långa ostyriga pinnar, men jag höll koll på att de inte kom nära varandras ansikten eller något annat ömtåligt.

-Nu velar jag, förkunnade Elisabet. Så här gör man när man velar!
Roland härmade. Han velade också.
-Nu vettlar jag, fortsatte hon. Så här gör man när man vettlar!
Det var en ny aktivitet med pinnen. Därefter samma ritual med orden

vevvlar
elar
trastar
vävlar
ecklar
veklar
vecklar
varrar

Några av orden påminner starkt om de vävtermer som hon lärde sig redan då hon var runt året.

Roland härmade henne i allt!

De korsade sina spröt, och Elisabet sade:
-Hej sprötet! Hej kompis!
Tog upp sin katt Lill-Missan och fortsatte:
-Jag är inget spröt! Jag är en katt! Jag är vit. Jag är så liten, så liten!
Nu var det Missans tur:
-Jag är stor!

Sedan lekte båda barnen med katterna och spröten. Katterna klättrade upp på dem, och Rolands stackars katt ramlade ner gång på gång och behövde få tröst. Men Elisabets katter var glada hela tiden!