cariad

Bus&gos&lekstund på sängen.

Brago har kommit ut med bondgårdskex, och jag och Roland lekte av hjärtans lust med varsin liten ko. Elisabet ville ha en katt, förstås, men att äta den var inte att tänka på! Den skall hållas i handen.

Hon iakttog vår lek. Än hette Rolands ko Mårran, min ko var rädd för den och gömde sig. Än var de bockarna Bruse. Än flög de, än klättrade de upp på allra högsta berget.

Vi drog med henne i leken. Helt spontant, utan några förväntningar. Vi lät kossorna prata med hennes älsklingskatter som hon hade i händerna (utöver kexkatten). Kossorna frågade vad de hette.

Då hände det!
Hon svarade!

Med "liten" röst iklädde hon sig katternas roll, och gav liv åt dem. Något längre samtal blev det inte, men en kort dialog om namn, vem som var mamman och vem som var ungen, och vad flickan som höll i dem hette. Gång på gång drog vi in henne, bad katterna hjälpa till att leta när någon ko hade gömt sig (det ville de inte, men hon var ändå med!), gav katterna mat som de gladeligen "åt upp" och hade helt enkelt en fantastisk stund. Elisabet var väldigt exalterad. Det är första gången jag sett henne delta i lek på det här sättet. Hon har kört sitt race - granskat noggrant och länge, och till slut bestämt sig för att det där verkar roligt.

Efter halvannan timmes gemensam lek gick jag ut i köket för att laga middag. Barnen fortsatte sin lek.

Är det inte en välsignelse, att något så vardagligt kan vara så högtidligt?