Förväntningar

Iris Johansson berättar i sin bok En annorlunda barndom att hon inte klarar av att göra något om hon känner en förväntning. Hon har lärt sig att bryta tankegången hos den som ber henne göra något, så att fokus hamnar på något annat. Då kan hon utföra det hon blivit ombedd att göra. Hon ger också ett tips till föräldrar, hur vi kan försöka förhålla oss när vi måste in i en situation som kan vara jobbig med vårt barn. Tänk:

Det får gå som det går.

Om vi tänker att "hjälp, hur skall det gå att handla idag, det var ju så jobbigt sist, det blir nog hemskt" - då känner barnet den förväntan och reagerar på den. Likadant om vi tänker att "det här kommer gå så bra så bra" - då kan barnet också känna av en press även om vi försöker tänka positivt (något som jag ju brukar förespråka annars). Men om vi försöker nollställa oss, så finns ingen förväntan alls i atmosfären. Allt får bara bli som det blir. Den tanken försöker jag hålla fast vid, särskilt när vi är i badhuset.

Specialpedagogen på habiliteringen pratar om hur vi skall försöka locka Elisabet att göra det ena eller andra, eller att delta i lekar. Jag är inte överens med henne här. Det jag vill, är att presentera olika aktiviteter för henne. Lära henne hur de fungerar, och sedan lämna henne att göra sina egna val. Jag vet ju att hon kan göra de valen. Att försöka locka, det är för mig som att skapa onödiga förväntningar. När hon måste göra något, då talar vi helt enkelt om det för henne. Hur min man tänker kan jag inte svara på, men jag tänker "det får gå som det går, men göras skall det". Och när hon inte måste göra något, ja, då måste hon ju inte!

Jag kan lätt dra parallellen till mig själv här. Halva min familj dansade folkdans under min uppväxt. Jag såg, jag förstod hur det gick till, tyckte det verkade vansinnigt trist, och avstod. Min familj struntade i om jag dansade eller ej, men från föreningen kom ständigt kommentarer kryddade med överlägsna leenden om att jag nog minsann snart också skulle börja. Till slut blev jag helt vansinnig, för att de inte respekterade mitt val! Jag fick också ständiga förfrågningar, på ett sätt som jag då upplevde som kravfyllda förväntningar, om att spela till dansen om jag nu inte tänkte dansa själv. Det gick bara inte. Allt satte sig på tvären i mig. Inte förrän jag flyttat hemifrån, till en annan stad, släppte den där spärren och nuförtiden spelar jag gladeligen till dans. Jag har provat att dansa också, men det är helt enkelt otroligt tråkigt.

Egentligen undrar jag om det är någon större skillnad på att vara förälder till ett autistiskt eller "normalt" barn i det här fallet. Vi gör väl alla medvetna eller omedvetna val när det gäller vad vi gör tillsammans med våra barn? Det jag tycker om att göra, det vill jag visa både Roland och Elisabet. Roland hjälper mig rent handgripligen med att ösa upp socker och mjöl när vi bakar muffins, medan Elisabet iakttar. Hon lär sig utan att jag måste få ett kvitto på det.

Där satte jag nog fingret på det - att vi så gärna vill ha ett kvitto på att Elisabet kan det ena eller andra. Det är kvittona som jag berättar om här på bloggen, som ni också gläds åt, som när hon sade godnatt, och när hon borstade tänderna igår. Båda barnen borstade själv en stund, vi sade åt henne att "titta på hur Roland gör" varpå hon granskade och härmade. Det är kvittona som registreras som framsteg när vi har möten. Visst behövs de - men jag är inte säker på att jag och habiliteringen är helt överens om hur många kvitton som behövs och på vad. Jag känner mig emellertid förvissad om att vi kommer att lösa eventuella meningsskiljaktigheter på ett bra sätt. Jag får tänka:

Det får gå som det går.

Kommentarer
Postat av: Alfa

Bra tankegångar!



Citat:

När hon måste göra något, då talar vi helt enkelt om det för henne. Hur min man tänker kan jag inte svara på, men jag tänker "det får gå som det går, men göras skall det". Och när hon inte måste göra något, ja, då måste hon ju inte!



Det är nog främst här vi får lära oss nya tankebanor med våra autistiska barn. Vad måste man egentligen? Vad är viktigt nog att genomföra? Jag tycker det är svårt nu i skolåldern. Måste man plocka upp pennan man kastat på golvet? Måste man hämta läxan själv i ryggan? Måste man göra läxan? Hela? Måste man äta i köket? Måste man borsta tänderna? I två minuter? Måste man gå på fritids? Måste man leka ute? Måste man säga tack?

Ja....det är mycket man måste bestämma sig för eller fundera på....

2011-02-16 @ 22:21:25
URL: http://liteudda.blogspot.com/
Postat av: C

För oss med lilla Signe tycker jag inte det verkar vara någon skillnad... Så där tänker ju vi också. Att erbjuda möjligheter men inte pusha och tjata, och att om det är ett "måste" då är det det, och inte en fråga.



Det är lustigt, för jag uppfattar Signe som ovanligt känslig och uppmärksam för sociala signaler, att hon bryr sig jättemycket om vad andra tycker och håller på med. Men det leder till att jag gör mycket samma saker med henne som du gör med Elisabeth. Är inte det lite intressant?



Eller så är det bara så att det är så alla barn föredrar att bli behandlade... :-)

2011-02-17 @ 08:03:00
URL: http://abc-barn.blogspot.com
Postat av: Christina

Jag tror det handlar mycket om hur man förväntar sig något -- om man tänker, "Det här kommer nog att gå bra, för det brukar det ju", och känner sig avslappnad, då är det helt okej. Men om man frenetiskt tänker "Det går bra! Det går bra!" och känner sig lite hysterisk, då sätter man press på barnet, outtalat. Det gäller förresten mig också. Jag klarar inte när folk sätter press på mig att jag ska göra saker (utom på jobbet, för då måste jag ju...) Så jag tror nog att det gäller alla, både autistiska och icke-autistiska, barn och vuxna. Men reaktionerna blir lite olika, och gränserna dras inte på samma ställe.

2011-02-17 @ 21:32:17
Postat av: Inger Granberg

Vad lustigt. Just detta du citerar av Iris Johansson nu har jag tänkt på flera gånger. Ibland fastnar jag i att vilja ha kvitton och nu har jag fastnat i det alldeles väldigt mycket.

Tack för påminnelsen.

2011-02-20 @ 21:21:52
Postat av: Tina Wiman

"Det får gå som det går" - Superbra! Idag gick det inte för oss; Mathilda blev hemma. Jag tror det är kombinationer av att jag är sjuk och inte orkar som vanligt och henne nästan helt lösa tand som stör ut henne. Men det får gå som det går. Jag ska upprepa det för mig själv många gånger de närmaste veckorna; tack!! <3

2012-01-25 @ 22:56:05
URL: http://munderbar.wordpress.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0