Föraning

Redan under graviditeten övade jag mig i att lyssna till min egen magkänsla.

Fyra månader led jag av nästäppa. Min barnmorska varnade mig bestämt för att inte använda något starkare än koksaltlösning - som förutom att svida inte hjälper mer än den sekund det tar att spruta in den. Jag vägde stressen jag kände vid att inte kunna andas mot den eventuella risken att barnet skulle ta skada av kemikalierna. Valet var inte svårt. Jag använde nässpray och andades lugnt i tio dagar, därefter gjorde jag ett par dagars uppehåll. Detta fick jag sedan stöd i av mödravårdens läkare.

Förlossningsarbetet förflöt lugnt och utan komplikationer. Jag fick akupunktur och lustgas. Vattnet gick inte förrän jag började krysta. Då såg de att Elisabet hade bajsat, så därför fick hon en liten elektrod på huvudet så att de kunde se hur hon mådde. Under krystvärkarna, då jag satt på en förlossningspall med min man som ryggstöd, kunde jag själv följa hennes hjärtslag och syresättning. När syresiffran sjönk, så tog jag ett par lugna, djupa andetag och såg hur Elisabet också fick mer syre. Allt kände så lugnt och bra!

Efter kanske en halvtimme av krystvärkar - som inte jag uppfattade som en lång tid - ville barnmorskan ge mig värkstimulerande medel. Jag blev ytterst förvånad. Varför det, ville jag veta.
Jo, det måste hända något, förklarade hon.
Vad tusan menade hon? Här händer det väl massor?
Det tyckte inte hon.
Är det någon fara för mitt eller barnets liv? frågade jag.
Nej, men...
Då vill jag inte ha något, sade jag bestämt.
Vi sätter en nål så länge, utifall att, blev då barnmorskans svar.
I ögonvrån såg jag en annan person förbereda för att sätta in en sådan där plastsak i min hand, så att man kan spruta in vadhelst man nu behagar. Sist jag hade en sådan, femton år tidigare, kände jag mig som en saftflaska. Jag mindes hur svårt det varit att hitta ett kärl att sätta nålen i, och mindes hur ont det gjort att ha den i handen. Mina händer använde jag just då, jag höll i min man och grep tag om hans händer under värkarna.
Ni sätter ingen nål på mig, svarade jag lugnt.

Då ville hon ha upp mig i sängen. Det måste ju gå snabbare, det här!
Jag begrep fortfarande inte. Jag tillhör inte dem som lusläser in mig på det jag skall vara med om, men jag visste tillräckligt för att själv inte tycka att det var något konstigt med en halvtimmes krystvärkar. Elisabet behövde uppenbarligen den tiden för att ta sig ut, och jag behövde väl också den tiden för att förbereda mig. Hennes hjärtslag var bra, hennes syresättning också. Jag undrade om barnmorskan möjligen ville hinna med en fika innan hon skulle gå av kvällsskiftet. Det kändes så absolut att det var för hennes skull som jag borde skynda på. Inte för min.

Även nu orkade jag hålla kvar vid min övertygelse. Jag ville föda på förlossningspallen.
Du får en stund till på dig, tjurade barnmorskan. Annars får du lägga dig i sängen!
Jaha, tänkte jag. Skall jag utsätta mitt barn för de stresshormoner som skulle bli följden av att bråka, och förstöra en i övrigt så fin förlossning? Skulle inte tro det. Har de nu så jäkla bråttom, så får jag väl ta tag i det här på mitt sätt då.
Istället för att vänta in nästa krystvärk, så framkallade jag den själv genom att försiktigt, försiktigt trycka på.
Tio minuter senare var Elisabet ute.

Mitt under krystvärkarna, mitt under min första förlossning, fann jag en obeveklig kärna av stål inom mig.
Jag känner det här bäst själv. Försök inte tvinga mig!

Och i ryggen hade jag min man. Trygg, lugn, men med samma obevekliga utstrålning: Om ni försöker tvinga min hustru till något hon så uttryckligen förklarat att hon inte vill, så kommer ni att ångra er djupt.

Visste min själ redan då?
Var det en uppvärming inför alla kommande strider som gäller det här barnet?

I så fall vet jag att jag klarar det!


Kommentarer
Postat av: Helena i Uppsala

Tack för att du delar :)

2011-02-18 @ 20:23:25
Postat av: Christina

Du stod redan på dig innan Elisabet föddes genom att inte ta ultraljud -- det tycker jag var strongt gjort.

2011-02-19 @ 19:26:20
Postat av: Elisabets mamma

Christina - ja, det stämmer, men där hade jag aldrig någon konflikt med barnmorskan. Tvärtom, hon var väl den enda som uppmuntrade mig i vårt beslut! Hon sade ungefär att "så härligt med någon som inte bara accepterar allt vi hittar på!" Men, om hon började misstänka tvillingar så skulle hon nog gärna vilja göra ett ultraljud, och det höll jag med om.

2011-02-19 @ 23:15:20
Postat av: Tina

<3

2011-02-20 @ 09:28:53
URL: http://prematurbloggen.wordpress.com
Postat av: Karin N

Hej!

När jag födde lillfisen så var jag inne i förlossningsrummet i typ en kvart innan hon var ute. Och under den tiden kom barnmorskan med flera förslag på hur jag kunde snabba på förloppet. Fattar fortfarande inte varför...

2011-02-20 @ 20:53:33

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0