cariad

Elisabet tycker mycket om djur. Både riktiga, leksaksdjur och bilder av djur. Vi har pratat mycket om djur under åren, vad de äter, hur de låter, vilken bokstav de börjar på och så vidare. Förra veckan köpte hennes pappa en kortlek åt henne, en sorts löjliga familjerna/memory med två identiska foton av varje djur. Dessa älskar hon att titta på och leka med!

Idag satt jag och båda barnen i soffan och myste, då jag plockade fram korten. Vi gick igenom hela leken ett varv. Jag frågade vad djuren heter, hur de låter och vad de äter. Sedan fick jag en snilleblixt. En av Elisabets svårigheter är att hennes kategorier är så snäva. En häst äter gräs, punkt slut. Försöker vi föreslå att den äter något annat, så blir hon förtvivlad. En sak att träna på alltså!

Vid andra varvet frågade jag samma sak, men när de svarat på vad djuret äter, så lade jag till ytterligare en sak som detta djur kan tänkas äta. Jag har ärligt talat ganska dålig koll på vad bävrar och järvar äter, men jag improviserade. Först blev Elisabet lika förtvivlad som hon brukar bli och tjöt högt. Då bytte jag snabbt kort och pratade om vad nästa djur åt. Och nästa. Och nästa. Snabba byten, så att hennes förtvivlan inte fick fäste. Till slut gick det riktigt bra. Hon ville inte längre själv svara när jag frågade henne - nu fanns det ju inte längre bara ett enda korrekt svar och då visste hon inte vad hon skulle säga. Men det är av underordnad betydelse, tycker jag. Det viktigaste är att bryta hennes fixering, så att hon inte får utbrott när någon annan påstår att ett djur äter något som hon inte känner till. Nu när hon, faktiskt, har börjat intressera sig för att leka interaktivt, så vill jag inte att det skall förstöras av en sådan här sak.

Fortfarande protesterade hon när vi kom till vissa djur, men det var mer en bestämd protest. Inte en förtvivlad.

Tänk er själva hur det känns när något ni håller för sant, den enda sanningen, löses upp. Minns vilket rabalder det blev i världen när man började påpeka att det kanske inte är solen som kretsar kring jorden, utan tvärtom. Det är inga små saker vi pratar om här.

Jag är så stolt över min dotter som övar sig i att våga släppa sina föreställningar, över min son som hjälper sin syster och över mig själv och min man som spontant kommer på hur vi kan öva på ett sätt som blir roligt för hela familjen! Schemalagd och planerad träning passar inte alls för oss. Det skulle vara ett stressmoment. Men vi övar ju ändå, varje dag, genom att bara leva. Åka ner på stan, åka tåg, gå på café och restaurang, gå till biblioteket, handla, baka, städa, väva, rita, leka, busa, spela på musikinstrument, läsa, prata om bilder, sjunga, lösa korsord. Vi inkluderar båda våra barn på ett självklart sätt.

Jag kommer att tänka på vad min pappa brukar säga om "barnuppfostran".
Barn skall inte uppfostras. Barn skall bara vara!

Det är genom att vi själva som vuxna "bara är", som vi lär våra barn hur livet ser ut.
När jag läser om autism, så står det att autistiska barn inte uppfattar det här. Att de inte tar till sig, inte kan härma, inte kan interagera, inte intresserar sig. Nu stämmer inte något av detta in på vår unge, så då förbehåller jag mig rätten som förälder att strunta blankt i alla metoder och teorier. Så länge mitt barn lär sig av att jag bara är, så tänker jag bara vara. Där jag märker att hon har svårigheter, där tänker jag vara lite extra. Inget mer med det.