cariad

Habiliteringsmöte klockan tio. Maken hade sovit dåligt, och jag kom direkt från mitt arbete i en annan stad så vi satt båda och gäspade och stirrade hålögt på de papper som specialpedagogen glatt bredde ut framför oss. En sorts ansvarsschema, där vi kunde fylla i måndag till söndag vem som hade ansvar för vilken del i träningen. På så sätt kunde vi känna oss lugnare. Men om vi redan är helt lugna, undrade jag. Hon log, och menade att det i så fall var mest förskolan och hon själv som skulle ha störst nytta av ett sådant schema. Vi fick också ett annat papper med olika områden och punkter inom dem som eventuellt behövde tränas. Men den viktiga frågan hur vi skall träna, den kom vi nog inte fram till något svar på. Lite nya idéer fick vi emellertid åt båda håll.

En av idéerna var att jag skall göra en bok åt Elisabet som handlar om våra besök på badhuset. En så kallad social berättelse. Därför tog jag med kameran, och fotograferade varje moment under resan. Busshållplatsen, bussbyte, entrén, biljettkassan och så vidare. Så kanske vi kan prata kring den.

Till min besvikelse upptäckte jag att Elisabet hade med sig två katter med tygdetaljer till förskolan. Jag hade ju jobbat natten innan och hade glömt säga till maken att byta ut dem, och han hade inte alls tänkt på det. Hur skulle jag göra nu? Om Elisabet visade intresse för att gå ner i vattnet, så skulle förtvivlan utbryta om katterna blev blöta. Därför försökte jag få henne att lämna dem i skåpet i omklädningsrummet. Hon grät, men gick med på det i utbyte mot ett tuggummi. Gråten upphörde emellertid inte, och värre blev det när det inte fanns någon dusch med vit slang ledig. Hon ville inte ha en grå dusch (de som sitter fast uppe i taket)! Till slut ställde hon sig ändå under en, men grät fortfarande. Inne i bassängområdet försökte jag lugna henne, men hon ville bara ha sina katter. Jag saknar mina katter! Jag längtar efter mina katter! Jag var så glad över att hon kunde uttrycka vad hon ville, mitt i sin förtvivlan, så jag gick och hämtade katterna åt henne. Då blev det något bättre, men det tog en halvtimme innan hon helt lugnade sig.

Under denna halvtimme satt hon först tätt intill mig, sedan uppkrupen i min famn. Jag tänkte: Vad behöver den här lilla människan nu? Svaret var enkelt: Hon behövde närhet, trygghet och kärlek utan några som helst krav. Det fick hon i fulla mått, och jag fylldes av en varm tacksamhet över nuet, över just den här stunden då jag fick hålla mitt barn i famnen. Min älskade flicka, som behöver sina katter.

Efter den där halvtimmen kände jag i magen att hon nu fått tillbaka sin balans. Då hämtade jag kameran, tog foto av en vän som var där med sitt barnbarn och hoppade sedan själv ner i bassängen. Dels ville jag dra Elisabets uppmärksamhet mot vattnet, dels ville jag ge henne utrymme, dels ville jag själv bada. Jag tänkte att om jag nu inte får leka med min egen unge i vattnet, så kan jag leka med andra! Därmed förvandlade jag mig till en haj och attackerade det förtjusta barnbarnet. Sedan lät jag mig jagas av en ung herre med vissnade ben (det här habiliteringsbadet är till för alla sorters funktionshinder). Hans pappa höll honom först under magen, men efter en stund släppte han. Stoltheten lyste ur pappans ögon när han sade att pojken varit för upptagen med att jaga mig, så han hade inte ens märkt att pappa släppt! Och när pojken själv upptäckte det, så blev han både förskräckt och förtjust. Då kändes det verkligen som att jag hade fyllt en funktion!

Elisabet satt först kvar på bänken en stund, men gick sedan omkring och tittade på leksaker och doppade fötterna. När timmen var slut gick vi ut till stora bassängen, där hon ägnade ytterligare en halvtimme åt att gå omkring, titta på saker och vada lite. Jag kunde tillochmed få ett par minuter i den varma bubbelpoolen. Där satt flera av kursdeltagarna med föräldrar, bland andra en liten flicka som nog var runt året. Hon sträckte armarna om mig och sade Mamma! Jag tog emot henne, och fick en sådan där kram som går rakt in i hjärtat.

Resten av alla bestyr gick hur bra som helst.

När vi pratade om målsättningar på morgonen, så tog vi upp det här med bassängträningen. Jag sade att målet för mig inte var att hon skall bada, utan att det slutgiltiga målet visserligen var att hon själv skall vilja bada men att varje litet delmoment är en viktig träning för både henne och mig. Igår övade vi oss ofrivilligt på att låsa in katterna, och att man inte alltid kan få ha den vita duschen. Hon fick lära sig att hon fick tillbaka sina katter när hon kunde förmedla verbalt att de verkligen var mycket viktiga för henne. Vi övade oss båda att en situation där hon var väldigt ledsen kunde bli rolig och spännande en stund senare. Annars är det nog en tämligen normal reaktion att åka hem med ett förtvivlat gråtande barn som vill "gå till väntrummet!!!"

Det jag tycker mest om hos mig själv i det här sammanhanget är att jag kan vara så prestigelös. När något går bra, så jublar jag. Onekligen känns det som en seger när Elisabet doppar en fot eller intresserar sig för någon vattenleksak. Men när hon inte gör det, så är det ändå helt okej! Jag ser också hennes modiga kamp när hon är ledsen. Hon ville inte duscha i den grå duschen. Jag förklarade att den enda vita duschen var upptagen, ibland måste man ta den grå. Jag tvingade henne inte, varken lockade eller försökte muta henne, jag stod bara i den grå duschen en lång stund tills hon självmant - under gråt - kom och duschade. Gråten sade mig: Jag vill verkligen inte duscha i den grå, men jag väljer att göra det ändå, fast under protest!

Min man sade något mycket klokt när specialpedagogen påpekade att "allt det här skall vi förstås inte jobba med på en gång":

Det är ju inget lopp som måste vinnas.