Utvecklingssamtal
I måndags hölls årets utvecklingssamtal för Roland. Vi fick veta vem han leker med, vad han gör, hur han fungerar i rutinsituationer, hur hans motorik är med mera. Allt ser bra ut, han är en fundersam och snäll liten pojke.
Pedagogen som höll i samtalet sade att de fått i uppdrag att fråga föräldrarna om vi vill utforma de här samtalen på något annat sätt, eller om vi vill lägga till något.
Jag funderade en stund.
Nej, egentligen inte – men jag vill ha sådana här samtal för Elisabet också nu, sade jag.
Vi har ju regelbundna möten med habiliteringspersonalen, och på Elisabets hylla ligger en bok som vi och Anna skriver i när vi vill berätta om något som har hänt, eller fråga om något. Egentligen får vi nog mer information om vårt barns dag än de flesta föräldrar.
Men ändå.
Det vore så skönt att se hennes namn på den där listan över barn som det skall bokas utvecklingssamtal för. Om vi kunde sitta med någon annan, någon av de pedagoger som är nya för Elisabet, och ha ett så vanligt samtal som möjligt. Höra vad de har att säga om kamrater, om rutinsituationer och det övriga. En halvtimme utan att nämna ordet åtgärdsprogram. En liten stund då Elisabet kan få vara en i mängden.
