Teorier som spricker i praktiken
Redan nu får barnen en belöning om bajset hamnar rätt, nämligen en sockerfri tablett. Men Roland åtrår den där tabletten så mycket, att han kan bli jätteledsen om det inte kommer något bajs. Så, kanske skulle man ändra till att man får en tablett om man försöker bajsa? Det är ju det vi vill att Elisabet skall göra, och vi ser på hennes ansiktsuttryck när hon försöker. Risken är väl att Roland då vill försöka tre gånger i timmen, men kanske är det ändå värt att prova? För Elisabets skull?
Det är här jag känner att det krockar lite med habiliteringen. Råd och tips vi får från dem, om övningar vi kan göra och lekar vi kan leka, de inbegriper inte en liten lillebror som kastar omkring kulorna i kulbanken, stör våra spirande musiklektioner med bus och förväntar sig samma belöningar som storasyster får. Gudskelov är vi två vuxna, och det har hänt att en av oss har gjort något annat med Roland för att kunna "träna" Elisabet i lugn och ro, men han vill ju så gärna vara med han också. Och jag vill inte stänga honom ute!
Jag har undanbett mig goda råd, och jag vill heller inte ha några sådana just nu kring övriga metoder - vi måste få lov att vila i en enda metod ett tag, annars stressar vi bara oss själva och Elisabet ännu mer. Att försöka vara cool och ta det som det kommer har jag nog också försökt, men det går inte. Belöningssystemet är det som har fungerat bäst, och jag måste känna att jag gör något.
Men jag vill gärna höra era tankar kring mina funderingar - är det rätt att belöna försöket? Kanske är det dags att släppa resultatbelöningen? Det känns nästan så, men... Hjälp mig reflektera!
Personligen vet jag ju bara hur vi har det. Här hemma måste vi ha samma regler för alla, annars blir det orättvist och när barn är små kan man inte säga "livet ÄR orättvist, hantera det".
Någonstans läste jag om belöningskarta. Dvs om man gör rätt får man en "poäng" (plupp, kryss eller dyl) på kartan och när man fått ihop tillräckligt får man belöningen. Antagligen har ni redan fått höra allt om det. :) Det jag tänkte på är att belöningen inte behöver vara samma för barnen, bara systemet är det. Om det kunde vara en hjälp på traven.
Det gäller ju här att se vad som driver storasyster, men ändå kan gälla även lillebror tänker jag...
Belöningskartor är katastrofala. Lillebror är för liten för att förstå. Vi har provat, med många tårar som resultat!
Jag minns att vi belönade försöken i sig, själva ansträngningen, inte resultatet, i början. Senare gick vi över till krav på resultat. Belöningen var simpel, ett klistermärke på ett papper att skryta med. Det var med B. Med T funkade inte belöningssystem alls då det ledde till långa förhandlingar och diskussioner och fuskförsök.
På honom har det alltid funkat bäst med strikthet. Imogon ska du sluta med napp. Punkt. Ta ev konflikt. Nu gäller de här speltiderna. Punkt, ingen ide att gräla, schemat är absolut. Vet tyvärr inte vad vi gjort om toa varit problem, det är ju mkt svårare. Spontant känns det som vi skulle schemalagt och att T tyckt vi var jobbiga och bara bestämt sig att göra rätt. Men de är så olika alla barn ju . Hoppas det lossnar snart.
Just ja... Lillebror. Finns det nått annat han kan träna på och få belöning för som är lite motsvarande svårt. Alla behöver träna på olika saker och kanske olika system.
Man kanske kan förklara för Roland att man inte får försöka mer än ett visst antal gånger per dag? Det behöver ju inte Elisabet nödvändigtvis vara med på, om det blir för krångligt menar jag. Jag tycker definitivt att det är värt ett försök, ni kan ju faktiskt lägga av med det om det blir helt fel.
Jag fick en helt annan tanke, sent igår kväll. Att Roland ju faktiskt bryr sig väldigt mycket om vad ni tycker och vad ni vill, på ett annat sätt än Elisabeth. Att ni sagt nån gång att han tar hand om henne på förskolan, och lite så, och att han blir ledsen när hon blir ledsen.
Kanske försöker han så mycket för att han ser att ni vill att Elisabeth ska göra det, och han gör det istället? Att det är viktigt för er, för familjen, och att han inte riktigt skiljer på om det är han eller Elisabeth som lyckas bajsa? Att det kanske handlar om något mer än bara att han inte får en sockerfri halstablett.
Jag kanske tolkar in alldeles för mycket, det var bara en tanke. Men är det så, eller om man vill testa om det är så, kan det ju vara bra att prata med Roland om att bajsgodiset bara är Elisabeths grej, att det bara är hon som behöver öva på just det - och ge honom något annat att öva på. Något lagom svårt, som han har lite kontroll över. Så kan han få godis för det istället.
Signe började också storgråta igår när hon inte kunde bajsa. :-( Hon visste att jag blir glad om hon gör det, hon försökte och det kom inget - och då satt hon helt översiggiven på pottan och bara grät rakt ut och vägrade gå därifrån...
För mig innebär det att jag drastiskt tonar ner mina egna reaktioner och slutar prata om bajsa på pottan ett litet tag, för det blev en för stor grej. Hon är för känslig istället, det räckte med att jag blev glad och dansade runt lite för att hon skulle få prestationsångest... Kanske är det samma för Roland?
Jag lyssnar på vad ni säger.
Igår hittade jag och maken en ny playmobilask med katter, andra än den hon fick i somras. Det fungerade ju bra med den, förutom att hon tyckte att när hon väl fått asken, så var det ju ingen vits med att säga till längre. Vi köpte den i alla fall, och gör ett nytt försök med att sätta kryss på ett schema. Det som fungerade så dåligt när Roland är inblandad - och fungerar lika dåligt nu med honom, han blir väldigt fokuserad på att få det där krysset. Alternativet att han inte är med i kryssamlandet finns stundtals - det vill säga, vi säger till honom att om han gnäller om kryssen så får han inte vara med alls. Ibland vill han inte vara med, då viker vi bort hans rad, men ibland vill han och då viker vi fram den. Jag uppfattar det inte alls som att han vill göra oss till lags, att han "tar på sig" Elisabets bajsande, utan för honom är det belöningarna som hägrar. Helt klart. Så på ett plan borde vi skippa det här med belöningar helt och hållet, samtidigt som det är det enda som har fått Elisabet lite intresserad.
Och egentligen borde vi försöka släppa alla försök, och låta det komma när det kommer - men nu går Elisabet på storbarnsavdelningen, med barn som är så stora att de mycket väl kan börja anse att hon är äcklig som bajsar på sig varje dag. Jag vill inte att någon skall tycka att hon är äcklig!
