cariad

Idag börjar barnen förskolan igen. Elisabet går upp till storbarnsavdelningen, så för att mjukstarta lite ringde vi i fredags och frågade om hela familjen fick komma dit en stund. Storbarnsavdelningen har en annan ingång, och jag ville gärna förbereda Elisabet lite på vad som skulle hända, visa var hennes hylla fanns och ta en titt på lokalerna. Vi var välkomna, och allt gick bra! Roland blev överförtjust över att få leka med kompisarna igen, och Elisabet fann sig i den nya miljön utan kommentarer. När de andra barnen gick in för eftermiddagsfikat hakade hon på, ställde sig ordentligt i kön utan att någon uppmanade henne, och satte sig vid bordet. Svarade på vad hon ville ha med lite uppmuntring. Ställde på uppmaning tillbaka sitt glas på serveringsvagnen, ett nytt moment men det var inga problem.

Idag skulle de stora barnen börja inomhus, för att samla ihop sig lite som grupp efter sommaruppehållet och möta upp alla nya barn. En bra tanke, men Elisabet ville vara ute! Gråt och protest, men med följde hon ändå. Ganska snart kom två flickor och började leka. Då hakade Elisabet på! Följde efter dem, iakttog dem, hoppade av förtjusning!

Pedagogerna har en stor utmaning framför sig nu. Bland småbarnen är det så vanligt att man inte pratar eller beter sig "rätt". Där har Elisabet varit helt accepterad. Bland större barn blir annorlundaskapet tydligare. Jag tror att det kommer gå bra, för hela Varggruppen som hon var en självklar del i förra året har nu flyttat upp. Men det var nästan bara pojkar i den gruppen. Det vi hoppas på, är att de andra stora flickorna låter Elisabet vara med nu när hon så uppenbart är intresserad. Jag har full tillit till pedagogerna, men vet samtidigt hur jävliga flickor kan vara.

Jag tror emellertid starkt på tankens makt och tänker inte oroa mig. Oro är energikrävande och destruktiv. Jag kan inte veta hur någonting kommer att bli, därför är det mycket bättre att tänka att allt kommer att bli bra!