Min enda önskan
Jag svarade att det enda jag egentligen var orolig för, var att habiliteringen under resans gång skulle försöka ändra på Elisabet.
Psykologen såg lite förvånad och undrande ut. Vad det verkligen inget annat som bekymrade mig?
Nej. Inte egentligen.
Troligen förväntades jag vara orolig för hur det kommer att gå i skolan, om hon kommer att få kompisar, om hon kommer att kunna bli självständig.
Ärligt talat - det oroar mig inte det minsta! Det är dagens värdegrunder, att man skall Klara Sig Själv. Om hon gör det, så är det bra. Om hon kommer att behöva hjälp livet ut, så behöver inte det vara ett nederlag.
Min enda önskan är att Elisabet skall få vara glad och må bra. Så enkelt är det.
Även det enkla kan emellertid vara svårt. All träning på förskolan, alla mål vi sätter, de övningar som vi kommer att få med oss hem - de handlar mycket om detta. Att lära henne klara av det som är jobbigt för henne, så att hon kan få må bra. Just nu är hon inte det minsta bekymrad över att hon enligt de här utredningarna ligger efter sina jämnåriga. Hon kör sitt eget race. Kanske kommer hon alltid att göra det. Kanske ligger hon långt före, på andra plan som inte är mätbara.
Men träningen handlar också om att just "hinna ikapp". Jag gillar inte riktigt uttrycket, och jag har nog inte ikapphinnandet som mål - men jag vill ge henne möjligheten! Även om hon just nu är fullkomligt lycklig i sin egen värld, så finns det även för henne ett värde i att kunna leka tillsammans med andra. Kunna spela ett spel och förstå reglerna. Och en dag kanske hon känner att hon faktiskt vill vara med självmant. Då vill jag att hon skall veta hur hon skall bete sig. Att lära henne reglerna utan att ändra på hennes personlighet, det blir en spännande utmaning!
Du är så klok. För det är ju så det är. Och bör vara. Jag tycker att normen slog till med full kraft så fort det började bli institutionella sammanhang. Framförallt i skolan. Då skall alla in i mallen. Men även utanför denna värld finns det ju massor med normer hos alla om hur normalitet är och bäst utföres.
Klokt. Och tänkvärt. Jag bär med mig det i dag.
Jag hittade till den här bloggen via Weronicas blogg. Jag har själv en dotter som är inskriven på habiliteringen så det ska bli spännande att följa ert liv med Elisabet och dina tankar kring allt. Kram
Hittade oxå hit genom Weronica. Jobbar på förskola med barn med autism, har bla annat jobbat med Kalle från boken du läst. Din blogg är öppenhjärtig och varm. Gilar verkligen ditt sätt att beskriva din dotter med kärlek. Lycka till i framtiden :)
/Helena
Boken om Kalle var bra läsning. Både för att jag kunde relatera till vad som hände, och för att jag INTE kunde det. Vi har inte behövt uppleva sorgen över att Elisabet tog stora kliv tillbaka i sin utveckling, och vi är innerligt tacksamma över att hon inte är hyperaktiv!
Tack för kramar och varma ord! Välkomna att fortsätta läsa!
