En typisk konflikt
Roland: Vad många fåglar!
Elisabet: Bara en!
Roland: Många, många fåglar!
Elisabet: Bara en! Inte många! En katt!
Mamma: Är det en katt?
Elisabet: JA!
Roland: FÅGLAR!
Elisabet: WAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA! EN KATT!!!!!!!!!!!!!!
Mamma: Det ÄR många fåglar, Roland. Elisabet låtsas att det är en katt.
Elisabet: INTE LÅTSAS!
Mamma: Leker! Elisabet leker att det är en katt!
Roland: Roland låtsas det är fåglar.
Mamma: Roland, det ÄR många fåglar.
Elisabet: INTE MÅNGA! BARA EN!
På ett ungefär.
Hehe... så där kan det låta mellan våra minsta med och de är ändå fyra och åtta år!
Jo... Men är det på blodigt allvar, då den ene blir helt förtvivlad för att man försöker hålla fast vid att fågelflocken inte är en katt?
Inte lätt vare sig för Elisabet eller Roland. Eller mamma.
Nej och jag insåg sen att det var lite dumt uttryckt av mig. Hos oss är det en (lillebror) som säger nåt tvärtom tills storebror blir arg för att det ju är fel. Iofs tror jag ju, som jag nog berättat tidigare, att även denne storebror faktiskt har någon form av "diagnos" även om det inte är verifierat än. Så lillebror kan provocera storebror tills storebror gråter just för att lillebror ju har FEL!
Förstår att det är svårt för både E och R när det blir så här. Båda har ju i sin värld rätt. kram och förlåt att jag uttryckte mig klumpigt.
Ingeli - ingen fara, jag förstår var du menar! Ville bara poängtera skillnaden. Men, jag skulle nog tycka att det var jobbigare att ha som ni, där en medvetet retar den andra just för att få fram en reaktion.
