Tro
Om jag skall fortsätta att skriva om hur jag tänker och känner inför allt som händer kring Elisabet, så behöver jag berätta hur jag tänker.
Förr var jag cynisk, kände ingen större tillit till andra människor och hade en hel del bekanta men få verkliga vänner. Mina förhållanden var inte särskilt lyckade eftersom jag inte vågade släppa in någon. Till slut tröttnade jag på det, och kände att det måste finnas något mer i livet än att bara uthärda. Jag tvingade mig att ändra mitt tankemönster, brottades med negativa tankar och tvingade in dem i en positiv form. Om jag missade bussen i spöregnet, så sade jag till mig själv att "tänk om jag hade hunnit med den bussen, då hade det kanske skett en olycka bara för att jag försenade den några sekunder, och tänk så skönt det skall bli att ta ett hett bad när jag väl kommer hem!" Varje kväll skrev jag ner minst fem saker som hänt under dagen som jag blev glad av. Att någon log tillbaka mot mig på tunnelbanan, solskensglitter i en istapp, inget var för smått. Ibland skrattade jag åt mig själv och kände mig överdrivet hurtig, men faktum är att jag efter flera år lyckades ändra min inställning till livet och andra människor.
Nu väljer jag att tänka positivt. Jag väljer att värdera mig själv högt, och har därför fått en bra äkta man som älskar mig för den jag är, och inte för den jag försöker vara för att behaga. Jag väljer att se positivt på varje ny situation. Första reaktionen kan fortfarande vara "jäklar, jag missade bussen!" eller "varför i hela världen fick jag inte det där jobbet?", och det är viktigt att också få känna den irritationen, sorgen, vreden eller smärtan. Att tänka positivt betyder inte att förtränga det negativa, utan att försöka plocka fram det som är positivt i det som först upplevs som negativt. Att jag inte fick det där jobbet, innebar att jag fick mycket mer tid tillsammans med mina barn och inte behöver ha dem långa dagar på förskolan, till exempel. Och så kan jag få ett jobb som är mycket bättre så småningom.
Jag tror också helt uppriktigt att allt vi är med om innhåller möjligheter för oss att växa som människor. Reinkarnation, skyddsandar, kärlekens helande kraft - jag väljer att tro på det, för att det får mig att må bra. Man kan säga att jag har båda fötterna på jorden, men huvudet både ovanför molnen och nere i vardagen.
Om någon hade frågat mig för fem år sedan huruvida jag ville ha en unge med autism eller en normal, så hade jag tveklöst sagt "normal, tack!". Men nu var det ingen som frågade mig. Valet handlade istället om hur jag hanterade beskedet om att vårt barn föll utanför ramarna. Jag tänker: Vilken förmån! Vilken utmaning! Så spännande det skall bli att få följa med Elisabet och Roland på den här resan.
Hade vi fått ett hyperaktivt barn, eller ett gravt förståndshandikappat barn, så hade jag försökt tänka samma sak - men jag vet inte om jag hade lyckats. Så det här är inte tänkt som en känga till andra föräldrar som känner sig trötta eller frustrerade, det är inte ett klämkäckt "tänk positivt så blir allt bra!". Elisabets variant av autism passar vårt temperament som handen i handsken, då är det enkelt att tänka positivt om man redan har tvingat in sina tankar i sådana banor.
Good for you!
Intressant allt du skriver, fastnade för sista stycket i detta inlägg. Vi råkade få en son med Asperger, hans temperament & lynne passar...som foten i handsken... Jag älskar honom innerligt men det är baske mig inte lätt jämt.
Ja, det är verkligen good for me!
Birgitta, jag förstår att det är kämpigt! Att tänka positivt och försöka lära sig av en situation, det fungerar bäst när man är mätt och utvilad.
Det är delvis det denna blogg handlar om, att det KAN vara ganska enkelt och behagligt med ett funktionshinder i familjen, om det bara är i samklang med resten av familjen.
Även om jag kanske inte delar dina spirituella referenser, så tycker jag att du resonerar mycket klokt kring det positiva. Det är inte den där happykulten som finns överallt i dag. Man skall vara glad och lycklig precis hela tiden, annars är det galet. Det är en resonabel positivism med svärta i bakgrunden. Precis som du skrev - även vemod och sorg är vackert på sitt sätt.
Tack, Weronica!
Jag hade nästan bestämt mig igår för att ta bort det här inlägget, det handlar för mycket om mig och det är inte det jag vill berätta, men så kände jag att det kanske ändå fyller en funktion. Jag ville berätta att jag har fått kämpa mig till mitt positiva tänkande, så att inte läsarna tänker att "men det är väl inte så svårt att se ljust på allt om man är sådär positiv jämt".
Tack, mycket tänkvärda ord. Jag ska försöka att skriva ned några glada saker som hänt i kväll. Det är värt ett försök. Jag är trött på den negativa spiral som jag har hamnat i. Jag fokuserar för mycket på allt det dåliga. Nu ska det bli ändring! Tack för inspirationen!
Mia - hur gick det?
Jag hoppas verkligen att du lyckas snurra uppåt på spiralen!
När jag började skriva, så blev det snart så att jag hela dagen letade efter saker att skriva ner. Det är inte heller det sämsta, att söka efter något att bli glad av!
