Sorg eller lättnad?

Häromdagen fick jag ett mejl från en väninna, där hon bland annat skrev:

Jag känner ibland en sorg över Elisabets autism, eller snarare, att hon nog kommer få det svårare i livet än många andra. Att hon måste träna och träna med saker som för andra är självklara.

Som jag skrivit tidigare, så är det viktigt att erkänna den sorg man kan känna. Men jag väljer oftast att tänka såhär:

Elisabets liv kanske på många sätt blir mycket enklare tack vare hennes autism! Tänk om hon slipper allt tjafs, alla intriger, alla krav som gör framför allt flickor och unga kvinnor så stressade. Tänk om hon kan gå igenom livet och klä sig som hon vill, göra det hon vill (inom rimliga gränser...) och vara som hon vill utan att ängsligt behöva snegla på vad någon annan kanske tycker om det.

Är inte det något att önska åt sitt barn?


Kommentarer
Postat av: Trollets mamma

För många år sedan berättade min mamma om en arbetskamrat som på 60-talet födde en son med Downs syndrom. Alla beklagade henne, tyckte hon borde lämna bort barnet och glömma det osv - för så var det ju då. Föräldrarna behöll och älskade sin son, men folk fortsatte sina klagovisor, och jämförde till förbannelse den "stackars mammans stackars son" med sina egna barn och radade upp saker pojken aldrig skulle kunna göra.



Till slut tröttnade mamman, spände ögonen i de närvarande och sade, mycket eftertryckligt: "Men jag kan i alla fall var 100% säker på att aldrig behöva hälsa på min son i fängelset, det kan inte ni". Det blev mycket, mycket tyst (fast min mamma applåderade inombords).



Den berättelsen kom spontant upp i huvudet när jag läste inlägget. Inte för att situationen är densamma, men något av känslan. Om du förstår.

2010-11-01 @ 13:20:13
Postat av: Emelie

Ditt sätt att se på livet gör mig glad och hoppfull. Om alla tänkte som du skulle världen vara en bättre plats. Fortsätt vara en stark och klok mor.

2010-11-01 @ 19:01:31
URL: http://www.amazingdays.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0