cariad

Idag hölls en kurs på habiliteringen för mor-och farföräldrar till barn med autism. Våra barns morföräldrar bor lite för långt bort för att komma hit igen, de var ju här förra helgen, men deras farmor finns på närmare håll och kom. Henne har jag inte hunnit prata med, men jag växlade några ord med ett par andra deltagare när vi slutat vår kurs och de hade lunchrast. De tyckte att det var mycket givande, och gav mig något att fundera på:

Som föräldrar är det vi som bestämmer hur mycket information vi vill lämna ut om vårt barn. Om mormor eller farfar berättar för sina vänner eller andra släktingar om barnets diagnos, så kan föräldrarna bli arga och tycka att det inte var deras sak att berätta. Så då sitter de där, den äldre generationen som älskar sina barnbarn, och kan inte försvara ungarna när omgivningen fäller kommentarer.

Är hon inte torr än?
Är det inte dags att han lär sig cykla?
Vilken bortskämd unge!
Vilka hemska föräldrar som bara ger sitt barn makaroner och färdigköpta köttbullar varje dag!
Så ouppfostrad han är som inte hälsar eller tackar!

Själv berättar jag för både vänner och kompletta främlingar om Elisabet, om det av någon anledning kommer på tal. Det är det sätt som vi har valt att förhålla oss till situationen. Jag kan förstå att man inte vill skylta med det. Inte sätta stämpel på barnet, inte behöva konfronteras med en massa olika och ibland märkliga reaktioner. Men det kan inte vara roligt att vara mormor med munkavle.