Kompletta meningar, tack!

Elisabet brukar klippa bort det sista, och viktigaste, ordet när hon väl väljer att prata med oss.
"Det var..." säger hon och tittar uppfordrande på oss.
"Var vadå?"
"Det var en..."
(ännu mer uppfordrande!)
"En... hund?"
"NEJ!"
"En banan?"
"Inte!"
"En... en ekorre?"
"Det var det."

Eller:
"Kan jag få..."
"Få vaddå?"
"Kan jag få en..."
"En vad? Du får vad du vill, bara du säger det!"
(farligt att lova, men...)

Eller
"Det är..."
"Moln?"
"Å..."
"Och vad? Jag vet inte, Elisabet! Jag vet inte vad jag skall säga!"


Kommentarer
Postat av: Christina

Intressant att hon tycker att du borde veta vad det är hon menar. Jag tycker i alla fall att det är en rätt stark form av interaktion (eller vilja till interaktion från hennes sida), även om det inte följer några standardmallar... Inget "ont" som inte för något gott med sig.

2010-11-15 @ 07:13:25

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0