Fikaträff
Elisabet: Vara här.
Mamma: Varför vill du inte vara därinne?
E: Läskigt.
M: Är det otäckt med allt folk?
E: tyst
M: Är det för många människor där inne?
E: Ja.
M: Vi sitter här en stund.
E kurar ihop sig
E: Sitta här.
M: Ja, vi sitter här en stund. Sedan går vi in igen, och du får sitta i mitt knä precis hela tiden. Om du får sitta hos mig, så är det inte läskigt. Då går det bra.
E sitter alldeles stilla, lite spänd, tätt intill mig.
M: Nu går vi in igen. Jag bär dig, och du får sitta hos mig. Det blir bra.
E slappnar av, och låter sig lyftas upp.
Väl inne i salen vankas våfflor med sylt och grädde. Elisabet finner sig tillrätta, och springer snart omkring på golvet med Roland och de två kompisarna. Jag känner mig så stolt över både mig själv och henne!
ÅH! Jag är jätteimponerad av er båda! Och mest av att Elisabet faktiskt klarar av att förklara varför hon inte vill in i ett rum med många människor - det klarar inte alla barn i hennes storlek, oavsett autism.
Älskar förresten din kommentar: "Om du får sitta hos mig, så är det inte läskigt. Då går det bra".
Du bekräftar till etthundra procent för E att du kan hantera situationen och att hon har sin trygghet i sina föräldrar. Och du frågar inte, du konstaterar att så här är det, hos mig går det bra. Det är precis vad barn behöver höra (återigen oavsett ev handikapp).
Ja. Jag har märkt på andra föräldrar, att de ibland binder ris åt egen rygg genom att ge barnet valmöjligheter som de egentligen inte har. De frågar "Går det bra om mamma går iväg till jobbet nu?" och blir bekymrade om svaret blir att nej, det är faktiskt inte okej. I den här situationen var det helt rätt att tala om vad Elisabet "skulle" känna. Men när barnen har kivats och hon har nypt Roland, och hon har sagt förlåt, så känns det viktigt att fråga honom om det är okej, om han är glad nu. Där kan jag inte köra över honom och tala om att "nu är det bra, för nu har hon sagt förlåt". Däremot visa att det är såhär det funkar, att någon ber om förlåtelse och så skall man helst släppa det.
Spännande jobb att vara förälder!
Jamen precis så! I vissa lägen får man "bestämma" barnets känslor - särskilt när det gäller att bekräfta trygghet. I andra är det otroligt viktigt att man fiskar rätt på den känsla barnet verkligen har och bekräftar den - "du blev arg/ledsen/rädd/whatever och det är ok".
Och spännande - ja, något så enormt!
