Ett mejl från en läsare:

"I flera år arbetade jag som jurist på en handikapporganisation som var inriktad på barn och unga med rörelsehinder. Jag har pratat med hundratals föräldrar genom de åren. Under dessa år tänkte jag ofta på allt detta fokus på problem, svårigheter på fokuset på trassel. I allmänhet väldigt negativa förväntningar. Har funderat så mycket på om det beror på att samhällets hjälpapparat i stat, kommun och landsting frågar på ett visst sätt/kräver svar på ett visst sätt för att stödet ska ges som skapar denna negativa inställning. Eller är det vi människor som är så här i största allmänhet? Minns att jag mådde ganska dåligt av att ha alla dessa rådgivningssamtal där det sällan var ljusglimtar. Och ändå tänkte jag ofta på att här finns säkert en ljuvlig liten unge i centrum av allt detta, en gåva. Med kanske något extra behov av stöd. Men ändå alltid i FÖRSTA HAND ett underbart litet barn. Men det kom liksom aldrig fram i alla de hundratals samtal jag hade. Men i din text kommer det fina fram och det var så underbart befriande att läsa. Din inställning tycker jag, utifrån mitt sätt att se på livet, är den naturliga inställningen.
Vilken underbar mamma Elisabet har!!!"

Tack!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0