En gåva!
På förskolan innebär den att det blir en extra vuxen i gruppen. Den resursen finns i hela gruppen, men fokuserar lite extra på Elisabet. Ibland är det bara de två som övar på något, ibland bjuds ett annat barn in för att lära Elisabet lite mer om samspel, och ibland är det en liten grupp som har samling i en lite lugnare miljö. Alla barnen har glädje av detta. De får också tidigt lära sig om att vara annorlunda, och att även personer som är annorlunda har rätt att få vara med. En ovärderlig kunskap!
Senare, i skolan, kommer autismen förhoppningsvis att ha en liknande funktion som i förskolan. Vi väljer att tro att Elisabet kan gå i en vanlig klass med en assistent. En vuxen till i klassrummet, vars uppgift det är att se till att arbetsmiljön blir så bra som möjligt. Om det innebär att h*n sitter i ett hörn och lyssnar på när klasskamraterna läser högt, för att det blir lite lugnare för Elisabet, då blir det återigen så att alla har glädje av arrangemanget. Jag vill inte ha någon som punktmarkerar Elisabet och hänger över hennes axel, utan någon som finns där som stöd.
Jag hörde om en skolklass i vilken det gick en rörelsehindrad elev. Sammanhållningen var väldigt bra, det var som att mobbing och statusspel inte var lika intressant när de såg hur någon kämpade för att klara av ett så "normalt" liv som möjligt. Hela klassen slöt upp kring den här personen. Min förhoppning är att Elisabet kan fylla en liknande funktion. Istället för att oroa mig för att hon kan bli mobbad, så väljer jag att tro att hon just på grund av att hon är den hon är kan locka fram en annan mognadsgrad hos sina klasskamrater.
För många som möter min dotter blir det också som en gåva. De funderar ett extra varv, kramar om sina egna barn en extra gång, låter sig smittas av hennes livsglädje.
Sedan jag började skriva här för drygt två veckor sedan har jag fått många fina kommentarer. Ni har låtit er påverkas av mitt underbara barn genom mig, och jag påverkas av er. Jag får bekräftelse på att jag gör rätt när jag berättar om det här. Igår fick jag ett så fint vykort av min vän Weronicas föräldrar, så jag blev nästan rörd till tårar. De har känt mig i hela mitt liv, och nu följer de vad som händer mitt barn och önskar oss allt gott.
Hon ger så otroligt mycket, min Elisabet.
Min dotter har hela dagistiden gått med ett autistiskt barn och ett barn med asperger, båda jämnåriga. De går nu alla i samma klass. Redan som väldigt liten utvecklade hon förståelse för att vi kan vara olika samtidigt som vi är lika värda. Jag kan se att hon uppmärksammar sina klasskamraters egenheter men att hon aldrig lägger någon värdering i dem utan snarare konstaterat att så är dessa personer funtade och att det är fullständigt normalt. Alla barnen i klassen tänker naturligtvis inte alltid så men grundinställningen bland de som känt varandra längst är att kompisarna är ok som de är och att alla alltid får lov att ta plats på sitt sätt och vara med. Jag tackar barnens dagis för detta, och ser också att skolan fungerar i samma anda. Min dotter, som är supersocial och öppen och pratar med alla hon träffar på, är nära vän med båda barnen sedan 1 års ålder och deras kommunikation är säkert präglad av att de känt varandra så länge. Jag ser att barnen är annorlunda men i leken har de ett samspel som i mina ögon är fullt normalt och präglat av respekt för varandra. Min önskan är naturligtvis att detta ska hålla i sig, men det kan man självklart aldrig veta. Vänskap förändras för oss alla i takt med vår utveckling. Men, jag vill ändå säga att "annorlunda" barn inte nödvändigtvis måste bli mobbade eller stå utan vänner eller förståelse, utan snarare kan känna samma tillhörighet och fungera i grupp lika bra som alla "normala" barn, tack vare vuxnas föredömen och goda insatser kring likavärdesprinciper!
