cariad

Imorse kom jag att tänka på en liknelse, om den förlorade sonen som kommer tillbaka till sin far efter flera års frånvaro. Fadern blir så glad att han ställer till med fest. Storebror, som hela tiden stannat hos fadern, blir inte lika uppmärksammad. Sensmoralen är att Gud blir gladare för en enda som hittar "hem", än hundra som redan är i hamn.

Liknelsen i min värld är att jag blir gladare över en liten sak som Elisabet kan, än en stor sak som Roland kan. Det är klart att det var fantastiskt roligt när han lärde sig gå och prata och ta på sig stövlarna själv, men jag förväntade mig det av honom. Med Elisabet vet man aldrig. När hon följer en uppmaning som "Kan du stänga dörren och sedan komma och lägga dig igen?", då är det stort. När hon svarar ordentligt på en fråga med något annat än "ja" eller "nej", då ringer man till mormor och morfar och berättar. En enda gång har hon svarat på frågan "Vad vill du äta till lunch?". Då sade hon "Oliver!" Jag och min man tittade på varandra, helt överväldigade, och gick genast och köpte. Glatt mumsade hon i sig både det och den hamburgare vi tyckte att hon borde komplettera med.

Varje litet steg mot kommunikation är som att hitta det där tionde guldmyntet, som det också finns en liknelse om. Guldmynt som inte Elisabet bryr sig så mycket om. För henne har alla framgångar varit självklara. Att hon vid ett års ålder kunde uttrycka sig med minst åttio olika begripliga ord och ljud, det var väl inget särskilt? Men Roland, när han första gången sade "padda" om sköldpadda! Oj så stolt han var! Hela ungen strålade.

Jag har alltid tyckt att det varit orättvist att storebror i liknelsen blir så tagen för given. Därför jublar vi med Roland när han lär sig nya saker. Det är ju stort trots att vi förväntade oss det av honom. Det får aldrig bli så att det Elisabet gör är större eller viktigare. Men jag måste få tillåta mig det där extra hjärtslaget av lycka när hon gör något som jag inte vågade hoppas på.