cariad

Första timmen skulle vi gå igenom hemuppgiften. Innan någon annan sade något, började jag med att berätta hur jag kände inför den, och varför. Någon förälder invände att det här gör vi ju bara för att hjälpa våra barn längre fram, och jag försökte förklara att det inte var själva uppgiften, utan hur negativt jag upplevde att den var formulerad som gjorde att jag låste mig så. Att jag hade haft lättare att ta den till mig om vi blivit tillfrågade vad vi ville hjälpa våra barn med, istället för att fokusera på vad de har svårt för, vad som är "för mycket" och "för lite". Jag upplevde det sista som en jämförelse med det normala, som att det normala var det vi skulle sträva efter.
När de andra familjerna berättade om sina barn utifrån den här uppgiften så kände jag igen mycket av Elisabet i deras barn, men jag ville ändå inte gå med på att använda de termerna. Utom i fallet med theory of mind, att hon har för lite flexibilitet i vad som är rätt sak att säga. För lite för sitt eget bästa.

Resten av förmiddagen ägnades åt inlärningsteorier rent generellt sett. Vi lär oss genom problemlösningsinlärning, instruktionslärning, imitation eller modellinlärning och egen direktupplevelse (trial and error). Empiri skulle jag nog hellre kalla det sista. Det är tydligen vanligast hos personer med autism, medan flera av oss i rummet upplever att våra barn iakttar och imiterar för att lära sig nytt.

Vid inlärning pratas det om S-B-K. Situation, beteende och konsekvens. Konsekvensen gör att beteendet antingen förstärks eller försvagas. En positiv förstärkning innebär att man får något man vill ha. Om situationen är att barnet ser en vuxen, beteendet att det sträcker upp armarna så blir konsekvensen att det blir upplyft. Beteendet att sträcka upp armarna blir då förstärkt, eftersom barnet fick som det ville. I samma situation kanske barnet dunkar huvudet i golvet, och blir även då upplyft. Då kommer det troligen att prova det nästa gång också, beteendet att dunka huvudet i golvet blev förstärkt.
En negativ förstärkning innebär att man blir av med något man inte vill ha. Situationen är att jag har ont i huvudet, beteendet att jag tar en huvudvärkstablett, och konsekvensen att jag slipper huvudvärken. Att ta en tablett fungerade, då blev det beteendet förstärkt.

I inlärningssyfte är förstärkare ofta något påtagligt som man kan locka med. Något ätbart, något attraktivt föremål, en aktivitet, eller (mest för oss vuxna) något socialt - om jag skriver ett klokt inlägg på min blogg, så får jag uppskattande kommentarer, och blir förstärkt i mitt beteende att blogga. Jag kommer troligen att fortsätta. Negativa förstärkare hör inte hemma i just inlärning, eftersom man då slipper något. Det kan vara att man slipper krav, uppmärksamhet, ångest eller någon fysisk upplevelse.

När vi arbetar med positiva förstärkare vid inlärningen av ett beteende, så gäller det att ta reda på vad just den här personen uppskattar. Det fungerar inte så bra att locka med russin för någon som inte gillar det. Inte heller är det bra att ge för mycket förstärkning på en gång. Vill man träna ett barn på att till exempel räcka mamma ett rentvättat plagg för att vika ihop, så är det bättre att ge bara en liten bit pepparkaka än en hel. Får barnet då en hel, så sitter det glatt och mumsar och bryr sig inte alls om det där med tvätten. Får det en liten bit, så skapas ett sug, och det blir mer attraktivt att fortsätta hjälpa mamma. Det är också viktigt att barn får förstärkare snabbt, så att det kopplar ihop belöningen med aktiviteten. För en äldre person kan det fungera att säga "om vi storstädar idag, så kan vi åka till simhallen imorgon", men inte för barn och kanske inte heller för vissa äldre med autism.

Motsatsen till förstärkare är försvagare, som kan användas när man vill få ett beteende att minska eller upphöra. Bestraffning kallades det tidigare, och det används inte när man tränar ett barn med autism. Däremot förekommer det automatiskt för oss alla. Situationen är att jag är på vinterpromenad, beteendet att jag inte ser mig för, konsekvensen att jag halkar på en isfläck. Då aktar jag mig nästa gång, och beteendet att inte se mig för har blivit försvagat.

Det pratades också om utsläckning av ett visst beteende. Det innebär att man försöker ignorera ett oönskat beteende och inte ge någon förstärkning alls, till exempel om barnet skriker högt för att få godis på en vardag trots att det är lördagsgodis som gäller. Ger man då efter, så blir det en positiv förstärkning. Här gäller det att alla omkring barnet är eniga, så att inte mormor ger efter och tycker att det gör väl inget om h*n får en liten, liten godisbit på tisdagen? Det är också bra att försöka ge positiv förstärkning till ett annat beteende och göra en handlingsplan. Och vid extremt allvarligt beteende, som självskador, så kan det rentav vara farligt att ignorera.

Tre tekniker för att lära in ett nytt beteende är
* prompting - när jag till exempel räcker ut sin hand och ber barnet ge mig något, eller skjuter pennstället lite närmare och säger "kan du ta en penna?". Redan från början är avsikten att ta bort dessa vägledande gester, så att det till slut skall räcka med att man bara säger "kan jag få".
* shaping - när jag utgår ifrån något barnet redan kan, och sedan fysiskt slipar till kanterna. Om barnet till exempel viftar lite med handen mot kakburken som det vill åt, så kan jag forma handen till en pekande gest för att få ett tydligare tecken.
* chaining - när jag lär barnet något ett steg i taget. Till exempel - först att sätta på vattnet, sedan ta tvål, därefter skölja och så sätta ihop allt. Detta går att lära in baklänges också, så att man börjar med handtvätten.

Man kan försöka påverka felinlärda beteenden genom att göra en beteendeanalys, och göra en beteenderegistering vid behov.

Hemuppgiften vi fick till nästa tillfälle var så rolig och positiv att den kräver ett eget inlägg, så att inte detta blir för långt!