Ommöblering

Under jullovet har Elisabet haft extra svårt att komma till ro vid sovdags. Skrattat högt, snurrat runt och småsparkat. Flera kvällar satt jag uppe, trött som en sko, och bara väntade ut henne för att jag inte orkade bli klättrad på. Och flera kvällar väckte hon lillebror som då tassade upp till oss, trött och irriterad på storasyster. Sista kvällen gjorde jag ett tappert försök att ligga mellan dem och försöka lugna henne. Berättade sagor, sjöng, bad desperat till änglarna (som säkert gjorde sitt bästa, men det verkar som att de är bättre på att trösta henne när hon är ledsen...) - och gav upp efter halvannan timme. Då fick min man ta över, och då somnade förstås ungen snart.

Då bestämde vi oss för att det är dags att avsluta kapitlet samsovning. Mycket för Rolands skull, men också för min. Jag har ett jobb som innebär långa skift en eller två gånger i veckan, och de dagarna måste jag gå upp klockan fem. Att då försöka komma till ro med en glad liten flicka som skrattar och klättrar och sparkar fram till elvatiden, det går helt enkelt inte.

Lösningen blev en ommöblering i sovrummet. Istället för att ha en dubbelsäng och en 90-säng bredvid varandra, så vände vi dubbelsängen 180 grader och gjorde en gång mellan den och 90-sängen, som vi ställde i ett hörn. Vi förklarade för Elisabet att det nu var hennes egen säng, titta, dina kuddar med katterna på ligger där. Hon gick till dubbelsängen, klappade på den och sade "DET är din säng." Nej, sade vi vänligt men bestämt, nu är den lilla sängen din egen.

Vid läggdags var jag helt beredd på protester, men intalade mig själv att det skulle gå bra. Igår var det Roland som var pigg och ville vara uppe sent, vilket nog var tur för då var det lättare att plantera Elisabet i lilla sängen. Hon och jag låg och läste en bok, varvade ner lite, och så släckte jag, satte på musik och sade godnatt. När jag själv tyckte att det var läggdags, tog jag med mig Roland och lade mig i stora sängen. Då var Elisabet fortfarande vaken, och efter en minut kom hon bort och ville klättra upp i vår säng.

"Du skall sova i den lilla sängen nu. Vill du att jag ligger hos dig en stund?"
"Ja!"

Hon klättrade genast upp i lilla sängen igen, och jag lade mig bredvid. Strax kom Roland också.
"Ligga bredvid Elisabet!"

Efter en liten stund gick jag tillbaka till dubbelsängen, och Roland följde efter. Men Elisabet låg kvar i sin säng, pratade och skrattade lite men somnade snabbt liksom både Roland och jag. Maken anslöt senare, och vi sov gott hela natten på våra nya platser.

Jag vaknade först, och läste en stund i vardagsrummet innan jag hörde att Elisabet hade vaknat. Då kröp jag ner till henne en stund för att kramas.

"Var det skönt att sova i din egen säng?"
"Ja!"

Jag hoppas, och tror, att detta skall hålla i sig. Hennes prat och skratt på kvällen stör varken mig eller Roland (eller pappa heller, som sover med öronproppar...), det var just sparkandet och kravlandet som tärde. Så nu anar jag en ny sovgryning.

Kommentarer
Postat av: Christina

Vad härligt! Jag tycker det verkar som om hon verkligen tycker om att ha en egen säng -- hon kanske tycker det är jätteskönt att slippa ha en massa folk ivägen när hon ligger och rör på sig. Det var nog helt rätt tajmat, det här!

2011-01-01 @ 12:44:00
Postat av: Elisabets mamma

Ja, verkligen! Jag är så lycklig!

2011-01-01 @ 19:58:25
URL: http://cariad.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0