cariad

På dagis övar de luciasånger för fullt. Roland kommer hem och sjunger valda delar, och visar stolt rörelserna till "tipp tapp". Igår var barnen med pappa på stan för att inhandla något luciatågaktigt att klä på dem utanpå overallerna på måndag. Roland fick en röd tomterock och luva, men Elisabet ville inte ha.

Resursen Anna frågade om hon skulle lägga sina tider så att hon kunde vara med som extra stöd till Elisabet under luciaframträdandet. Ja tack, svarade jag. Jag tror nämligen inte att Elisabet vill vara med. Bara tanken på att klä på sig något ovanpå ytterkläderna bär emot för henne. Varför skulle hon göra något så knäppt?

Här märker man också en skillnad på våra barn. Roland tittar på vad de andra gör, tycker det verkar kul och låter sig inspireras. Om tjugo ungar klär på sig något ovanpå overallen, då köper han nog också det (upp till bevis på måndag...). Elisabet iakttar också, och provar på det hon själv tycker verkar roligt och vettigt. Resten struntar hon i.

Hm, känner jag igen det här? Att inte automatiskt svälja det som serveras utan att ifrågasätta? Vem kan hon ha ärvt det ifrån?