Ledsen
I helgen träffade jag svärmor och frågade henne vad hon tyckte om mor&farföräldrakursen som hölls på habiliteringen för två veckor sedan. Jodå, svarade hon, den var informativ även om hon redan visste mycket. Men, även hon fick veta att man förväntades känna sorg.
Jag kan förstå sorgen hos föräldrar som har barn som de inte alls kan kommunicera med, eller som mår dåligt, slåss, sliter ut en, är destruktiva för både sig själva och för omgivningen. Jag kan också förstå sorgen hos dem som inte har det så illa, men ändå oroar sig över hur deras barn skall klara sig.
Men vad är det meningen att jag skall sörja?
En väninna till mig har ett utmärkt gehör. När hon var barn och spelade blockflöjt, så lärde hon sig låtar utantill. Då talade hennes lärare om för henne att det var fusk, att det bara är lata människor som lär sig på det sättet. Jag kan inte låta bli att dra parallellen till föräldrahjälpen. Det är en fantastisk möjlighet för många, och jag vet de som är alldeles lyriska, men ibland får jag känslan av att en del av syftet är att hjälpa föräldern i mål, hjälpa att acceptera och hantera. Men för mig känns det som att jag står trygg i det där målet, och att någon suger fast i mina anklar med slemmiga tentakler och vill dra mig tillbaka. Som om någon försöker intala mig att jag minsann inte alls är i mål, att jag bara lurar mig själv, att jag måste sörja för att få gå vidare.
Det jag idag gråter över är just den kampen. Den har ingenting med hur mitt barn är att göra, eller vad jag har för önskningar och förhoppningar för hennes skull. Jag orkar bara inte med att dras ner. Det går inte. Hela min kropp säger ifrån.
Jag tror att det är den här gruppadresseringen jag inte klarar. När kuratorn förklarade för oss att "alla känner en sorg över ett sådant här besked". Jag protesterade, kunde inte låta bli, och hon ändrade till "många". Jag tror att det blir bättre efter jul, när vi får en personlig kontakt med teamet och kan förklara hur vi ser på saken och vad vi vill med Elisabet. Att dra hela habiliteringen över en kam bara för det här känns fel vill jag inte.
Men eftersom det visst är meningen att vi skall sörja, så kan jag ju vara ledsen över det här istället.
Nu skall jag hämta mitt livs största glädje på förskolan, och låta dem skingra habiliteringsskuggan.
Även mina föräldrar var ju på samma utbildning...och mamma reagerade med på just allt snack om "sorgen" och frågade mig om jag kände någon sorg (hon vart väl orolig att hon missat att vi kämpade med något). För hon hade inte kännt det och inte uppfattat att vi gjorde det heller.
Och det kan jag väl inte påstå att vi gör. Visst...jag kan känna lite lite sorg över att Lilleman KANSKE kommer få svårt med vissa saker...men det vet jag ju inte säkert att det förblir så. Jag känner ju inte heller sorg över att Storebror har ett hjärtfel och kanske måste op. i tonåren eller så.
Tyvärr tror jag inte de nämde detta på utvärderingen. Det hade ju vart smartare om de radade upp saker som en del känner att de behöver hjälp med att lösa/bearbeta och sen får folk själva känna igen sig på de sakerna som stämmer, istället för att utgå att det är lika för alla.
Svenskar har ibland en "välvilja" som är mycket tanklös, de förstår inte att det kan finnas människor som inte passar in i den förtryckta mallen. Jag mötte en sådan tanklöshet när jag blev mamma ensam, utan pappa till min son - andra mammor som fick veta det utbrast upprört: "Men vill han inte TRÄFFA sitt barn? VARFÖR vill han inte ha kontakt!?" -- Och vad skulle jag svara på det? Jag fattade ju inte heller varför det var så, och de fattade tydligen inte att det gjorde ont att få den frågan som om det var mitt fel att min son inte hade någon pappa.
Det är inte samma sak som du har råkat ut för, men liknande, eftersom de helt tydligt förväntade sig att alla män måste bry sig om sina barn och ansåg att det var min plikt att förklara pappans beteende.
Jag hoppas att du kommer ha mera kontakt med proffsiga personer inom habiliteringen i framtiden, som är lyhörda och inte prackar på folk sina åsikter om vad de ska känna eller inte känna...
Jag blir faktiskt lite ledsen över den föräldrautbildingen ni fick gå. Vår var så fylld av positivism och förståelse för våra ungar, den handlade om att lära oss att se med deras ögon (något som du ju klarar bra ändå)mer än något annat.
Jag fattar inte heller varför du MÅSTE sörja ett besked innan du kan gå vidare. Om ni har det bra nu finns väl inget att sörja över NU, kanske i framtiden, kanske aldrig?
Kram på dej!
Hittade din blogg och blev glad. Jag har själv en pojke som nu är elva år och sen tre års ålder haft diagnos inom autismspektrat.
Tyckte mycket om inlägget om änglar.
Inger, välkommen hit! Berätta gärna om din pojke om du vill.
Ni andra - jag tror, och tänker se till att, det blir på ett annat sätt när vi pratar med teamet som individer. Här blev vi ju dragna över en kam, och jag kan gott tänka mig att många känner sorg och behöver få bli bekräftade i att det är okej. De försökte väl vända sig till så många som möjligt samtidigt, vilket inte är så lätt när vi alla hade så olika barn.
