cariad

Känslor är inte så lätta att ändra på. Tycker man inte om svamp, eller actionthrillers, eller grälla medaljongtapeter, så är det svårt att med tanken bestämma att jag skall lära mig tycka om det.

Vissa känslor tror jag emellertid att man kan bearbeta med tankens och talets hjälp. Som hur vi ser på våra barn.

En bekant till mig har två barn. X är autistisk, Y är "normal".

"Jaha", suckade mamman en dag. "Nu har Y fått en kalasinbjudan igen, och X är förstås inte bjuden."

"Men vill X gå på kalas då?" frågade jag.

"Nej. Men jag blir ledsen."

Så länge båda barnen gick på dagis, så kunde jag till en viss del förstå den känslan. Jag är i princip emot att barn skall tvingas att bjuda personer de inte vill ha på sitt kalas, men några undantagsfall kan jag tänka mig. Som att alla utom ett eller två barn i en grupp blir bjudna. Och finns det ett syskon i samma grupp, så kanske man kan ha en dialog med både sitt eget barn och med föräldrarna till syskonparet?
Födelsedagsbarnet kanske säger "men X är så konstig, h*n leker aldrig med oss och säger aldrig något." En förfrågan vuxna emellan - "Tror ni att X skulle vilja komma? Skulle h*n bli glad över en inbjudan, även om ni vet att h*n inte vill?" Det kanske är att begära för mycket, men jag tror att just den här mamman hade blivit glad åt den tanken.

Nu går den ena kvar på dagis och den andra har börjat skolan. Helt olika grupper. Då faller "syskonplikten". Här har mamman stora möjligheter att påverka sina känslor genom att manipulera sina tankar. Tvinga sig själv att tänka "så roligt att Y är så populär, så roligt att h*n får gå på kalas!" Och säga högt till X att "vad skall vi hitta på för roligt då, bara du och jag, när Y är på kalaset?"

Jag tror verkligen på att fokusera på det positiva. Även om den första instinktiva reaktionen kan vara "ånej, en inbjudan till som inte X kan vara delaktig i", så tror jag att det snabbt går att vända genom att ändra tankarna. Skapa en förväntan hos både X och Y, istället för att försöka dölja en sorg över att inte X har samma möjligheter som Y. Åtminstone så länge som X faktiskt helst slipper gå på det där kalaset. Om det en dag skulle ändra sig, så att h*n längtansfullt tittar på de där fina inbjudningskorten, då får man hantera det då. Kanske ordna ett eget kalas först i liten skala. Prata med klasskamraternas föräldrar, förklara sitt barn, att h*n gärna vill bli bjuden och vara med men kanske inte orkar hela konceptet. Kanske få vara med en stund. Kanske ha mamma eller pappa i köket, om det skulle kännas bättre.

Ett kinesiskt ordspråk säger att det krävs en hel by för att uppfostra ett barn. I sådana här sammanhang krävs nog det tänket. Vi måste prata med varandra.