Att leka kull
När hon berättade om detta, så kände jag otäcka rysningar i hela kroppen.
Jag hatade detta. Ja, ett så starkt ord som hata.
En del varianter av tafatt-lekar kunde vara ganska okej, om det fanns någon struktur. Sista paret ut, det förstod jag mig på. Men detta planlösa springande och jagande - det var något av det värsta jag visste. Så efter en stund frågade jag henne om det här fyllde något särskilt syfte, om det var bra att lära sig reglerna till en så här idiotisk lek (ja, jag uttryckte mig ungefär så taktlöst) för att man på så sätt fick lättare att lära sig andra saker i livet, eller vad meningen egentligen var. Inte ironiskt, utan jag ville veta om det var värt att lägga ner någon tid på just den eventuella övningen.
Sjukgymnasten blev nog lite stött, och menade att alternativet kanske var att barnet strök längs väggarna istället, och det var väl inte heller något självändamål?
I mitt stilla sinne tänkte jag att det i min värld är otroligt mycket sundare att stryka längs väggarna än att jaga varandra, men den diskussionen startade jag inte då.
Sedan sade hon att det viktiga var att ge barnet möjligheter att vara med och leka. Och det kan jag acceptera - till en viss gräns. Elisabet har aldrig någonsin visat något intresse för att jaga eller bli jagad. När andra barn springer omkring i rad, så springer hon också men för sig själv, fullkomligt nöjd. Ett föräldrapar på kursen upplever att deras son gärna vill vara med, men inte vet hur han skall göra, och hur skall man kunna veta om barnet är nöjt med att inte vara med? Med Elisabet behöver jag inte fundera. Hennes ögon glittrar, hennes kinder är röda, hon är med men vid sidan av. Det verkar vara fullt tillräckligt för henne i den typen av lekar just nu.
Jag har emellertid ögonen öppna för att det kan ändra sig. Visst kan vi testa om hon tycker att det är roligt att leka datten. När de har miniröris eller annan fysisk aktivitet på förskolan, så iakttar hon de andra och deltar senare i det hon vill vara med på. Men vill hon inte, så skall ingen försöka tvinga henne.
Kanske vore det terapeutiskt för mig att försöka visa henne hur det går till, men jag önskar verkligen slippa! Det är en av de stora fördelarna med att vara vuxen - att slippa baklänges kullerbyttor och datten.
Jag kan förstå att du inte är manad att lära din dotter just den leken som du själv tycker så illa om. Men jag tycker sjukgymnasten har rätt, det handlar inte om att jagaleken är den som öppnar alla vägar till all inlärning, men det är EN väg till att erbjuda din dotter valmöjligheter i sitt liv på ett så självständigt sätt som möjlig. Vet din dotter hur man leker jagalekar så kan hon göra ett mer informerat val när hon väljer att leka eller inte leka just den leken. Många lekar är ju lika ur många aspekter, och får din dotter erfarenhet av flera olika lekar har hon större möjlighet att välja det som passar henne på sikt. Det här arbetssättet har ju utvecklats med utgångspunkt i att autistiska barn inte nödvändigtvis själva deltar i det som är nytt och obegripligt. Det i sig betyder inte att de gjort ett medvetet val. Därför behöver vi visa dem steg för steg utifrån att vi som vuxna kan se mer långtgående konsekvenser av att lära systematiskt alternativt att gå på känslan och kanske riskera att hamna utanför senare i livet då det kan visa sig vara värdefullt att ha tränats i strukturerade former för gemenskap.
Det är jätteintressant att läsa dina reflektioner även om det känns som om du har foten på både broms och gas samtidigt;)...vilket inte behöver vara fel, förstås.
Ja, visst har sjukgymnasten rätt! Jag håller ju med, men måste då och då få bekräftat att vi har samma mål - det vill säga, att ge Elisabet den kunskap hon behöver för att kunna välja.
Din kommentar om att ha foten på både broms och gas samtidigt är tänkvärd och kräver ett eget inlägg!
Jag hatade också kull!! Och brännboll, meningslösare lek får man leta efter. Det enda ändamål jag kan se med den är att man riktigt ska ha möjlighet att trakassera dem som inte har bollsinne eftersom alla står uppställda på rad i perfekt position att bua och ropa glåpord. Jag svor att jag skulle skydda min egen son för allt sånt och att han aldrig skulle tvingas vara med på idrotten om han inte ville, men nu är det hans favoritämne i skolan... och det är jag jätteglad för.
Men för att återgå till ditt inlägg -- jag tycker inte du behöver lära Elisabet något du själv inte tycker om, så länge det finns ett fullgott alternativ till det. Och det finns ju massor med andra lekar än kull som hon kan lära sig, du skriver ju själv att det finns andra tafatt-lekar du tycker om. Börja med dem i stället.
