Verklighetsflykt
Det här inlägget hittade jag bland mina utkast. Jag minns inte när jag skrev det, eller varför jag inte publicerade det.
Jag jobbar numera som timanställd på barnsjukhuset. Våren har varit så full med annat att det inte har blivit särskilt många pass, men nu ska jag jobba i midsommar och några dagar senare i sommar så det kan vara bra att påminna mig själv om detta. Kollegor som hade synpunkter på att föräldrarna satt uppe länge på natten, kanske behöver vi visa mer förståelse!
- - -
"Föräldern på sal x satt uppe med datorn till klockan tre på natten och spelade. Och så sover de till elva på förmiddagen! Man kan väl tycka att de skulle sova lite tidigare än så."
Just nu har vi det bra här hemma. Men jag kan absolut sympatisera med verklighetsflykt.
På dagtid händer massor med ditt svårt sjuka barn. Prover, mobilisering, omvårdnad, byte av dropp, medicinering, hygien, munvård, hudvård, mat, kräkningar, diarréer, renbäddning... Man får aldrig vara ifred på ett sjukhus. Åtminstone inte själv bestämma över din tid och ditt privatliv. Närsomhelst kan någon storma in i ditt lilla rum.
De där timmarna i en annan värld, när barnet förhoppningsvis har somnat och personalen kanske bara kommer varannan, var tredje eller var fjärde timme för att kolla läget eller sköta något så tyst som möjligt, de är ens egen tid. Kanske det som gör att man orkar nästa dag också. Sova bort fri tid, eller använda den till att få uppleva något bortanför sjuksalen? Lägga sig att sova klockan tio för att vara pigg när morgonruljangsen sätter igång, eller ge sig ut på äventyr?
