cariad

I fredags hade jag och maken möte med habiliteringens rara psykolog. Handlingsplanen vi haft för Elisabet är två år gammal, dags att uppdatera den.

 

"Enligt lag har ni rätt till en handlingsplan."

 

Konstigt nog har jag inte tänkt på det som vår rättighet. Det har ärligt talat mest känts som att vi har formulerat mål för någon annans skull. För att det ska stå på ett papper. Rent objektivt förstår jag ju att de här målen kan ha fyllt något syfte, för folk som har jobbat med Elisabet kanske, men inte för oss. Allt som har skrivits är ju saker som vi skulle jobbat på i vilket fall som helst. Att hon ska bli torr, att hon ska svara på frågor och så vidare.

Vad skulle vi ha för mål nu? Tja. Att se till att hon inte springer över vägen kunde väl vara ett bra mål.

 

Men då fick vi veta något annat - att om vi vill, så kan vi avsluta eller göra paus i habiliteringskontakten. Om vi inte tycker att behovet finns längre. Och det tycker vi faktiskt inte, inte nu när vi har en resursskola full av kompetent personal som är utbildad i att jobba med just sådana här barn. I "vanliga" skolan har det varit bra att ha habiliteringen med på ett hörn, och bra för skolpersonalen att kunna diskutera med, men nu tror jag faktiskt att vi kan ta en paus. Så, nu - eller snart - är Elisabet utskriven från habiliteringen, åtminstone för tillfället. Om behovet uppstår senare, så kan vi återuppta kontakten.

 

Känns lite märkligt, men jag tror inte skillnaden blir så stor.

Det finns helt enkelt inte så mycket att skriva just nu, av helt och hållet positiva skäl. Elisabet har gått på sitt nya fritids hela veckan, i måndags sprang hon in till fritidslokalen som ligger bara någon dörr bort ifrån klassrummet. Vi har ändrat tiderna för henne, så att taxin hämtar henne kvart över sju och lämnar av henne ungefär tjugo i fem. Långa dagar, men vi måste vara förberedda ifall vikariepoolen ringer in maken med kort varsel. Företaget som fixar med skolskjutsen vill ha samma tider varje dag. Det blir långa dagar för henne, men miljön är ju så lugn att jag inte alls tycker att hon verkar trött när hon kommer hem. Hittills har taxin varit i tid varje morgon, tillochmed stått och väntat på oss trots att vi varit tidiga ibland, och eftermiddagschauffören ringer två-tre minuter innan han lämnar av Elisabet så vi behöver inte stå ute i regnet och vänta.

Roland har börjat få läxor, men Elisabet har inga, så jag ska ta upp det med nya skolan. Om man kan konstruera någon enklare läxa som har att göra med vad de håller på med för tillfället. Som jag nog skrivit tidigare - dels för att läxorna var en otroligt mysig del av kvällen, men även för att jag skulle hålla med Roland om att det är rätt orättvist att han har läxor och inte hon. Och läxorna måste ju komma från skolan, det funkar inte om jag skulle ta fram något och säga att det är en läxa.

 

I fredags besökte jag Elisabets gamla klass och hade en musiklektion med dem. Vi provade göra olika ljud med kroppen, och de fick testa några olika sorters mungigor, och så sjöng vi lite. Jag tänkte på den här frasen som jag har filosoferat över tidigare: "Jag sörjer det barn jag aldrig fick", och tänkte tvärtom - här sitter jag i en oformlig cirkel mitt bland andraklassare, några lutade emot mig, några lite småstolta över att de minsann känner mig, uttrycker glädje över att jag är där, beundran inför mina talanger... Här sitter jag, och istället för att sörja över att mitt eget barn inte längre är en del av den här gruppen, så gläds jag åt att jag får vara det för en stund. Jag sörjer inte barnet jag inte fick, jag gläds åt de här tjugo ungarna som jag inte själv fick men ändå får glädjas åt!

Så, välkomna ni som sagt att ni vill fortsätta följa och lämnat era mejladresser så att jag kunnat ge er lösenord.

 

Det är ju inga hemligheter jag skriver, och bara en enda person som har skrivit något otrevligt. Men ni förstår säkert - när man lämnar ut sig själv, i den uppriktiga tron att det hjälper andra, så blir minsta lilla beska kommentar ganska hård. Jag vill inte lägga energi på människor som inte vill mig väl.

 

Just nu är jag mitt uppe i en lång inskolning till mitt nya jobb på barnintensiven på Akademiska Sjukhuset i Uppsala, ett jobb som förhoppningsvis blir fast om vi trivs med varandra. Det och att 75% av familjen, inklusive jag, dragit på förkylningar gör att jag inte känner mig så spirituell vid tangentbordet, men jag återkommer.