cariad

Idag fick jag frågan om vi haft några problem när vi sökte vårdbidrag för Elisabet. Hon hade hört om så mycket krångel.

Ja, det är mycket som inte stämmer när det gäller stöd och hjälp och assistans och bidrag. Men, det är det som inte är bra som hörs och syns. Mycket går faktikst som smort. Många vänliga och hjälpsamma människor. Men det är som med de flesta nyheter - det positiva är inte intressant att lyfta fram. Det ska poängteras hur många människor som dog i en bussolycka i ett annat land, men inte hur många som överlevde. Inga berättelser om hur bra assistansen fungerar hörs i media.

 

För oss har allt gått som på räls. Förskolan frågade oss om de fick kontakta en specialpedagog för att kika på hur de kunde hjälpa Elisabet, och frågade sedan om de fick söka om en resursperson till henne och om vi gick med på att börja en utredning. Vi har fått alla intyg utan krångel och fick vårdbidrag direkt, först fullt, sedan halverat när hon började sexårs. En fantastisk person frågade om inte hon skulle kunna få lov att låna Elisabet ibland, och bli stödfamilj. Kommunens personal, överväldigad av tacksamhet över att få en ansökan i stil med att "vi vill ha en kontaktfamilj, vi har redan hittat en familj, kan ni fixa det formella?" istället för ett "hjälp oss hitta en familj!", ordnade allt snabbt och har alltid varit vänliga och tillmötesgående i all kontakt vi haft med dem. Att byta skola från vanlig till resursskola var en jobbig process rent emotionellt för mig, men administrativt sett var där inga som helst problem från något håll. Alla är måna om Elisabet, och om oss.

 

Det räcker med att ett enda barn far illa när det ska sparas pengar och lagar tolkas utifrån vinklar som långtifrån handlar om barnets bästa, så är det ett stort misslyckande. Det är klart att det ska tas upp och helst åtgärdas omedelbart. Men ibland är det viktigt att påpeka att mycket också är bra.